Urholka inte tillgänglighetsdirektivet

Debatt
PUBLICERAD:
Om inte ytterligare verktyg ges kommer det som är otillgängligt i dag riskera att fortsätta vara otillgängligt även i framtiden, skriver Åsa Strahlemo.
Foto: Linnea Bengtsson
En ökad reglering i enlighet med EU:s tillgänglighetsdirektiv skulle kunna förstärka lagstiftningen i Sverige, men i betänkandet anser man att en hårdare reglering inte behövs. Det sinkar arbetet för mer jämlika levnadsvillkor, skriver Åsa Strahlemo.

Den 1 november var det sista svarsdatum för remissvar gällande Tillgänglighetsdirektivet SOU 2021:44. Tillgänglighetsdirektivet syftar till att skapa en europeisk standard för tillgänglighet och därmed ge bättre förutsättningar för delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning. Direktivet omfattar såväl produkter som tjänster och innebär även en mer enhetlig tillämpning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Bland de produkter och tjänster som ingår finns exempelvis bankomater, biljettförsäljningsautomater och incheckningsautomater.

I betänkandet lämnas förslag på hur tillgänglighetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster) ska genomföras i Sverige.

DHR ser en del problem med betänkandet som helhet, men har också några specifika synpunkter. Av tillgänglighetsdirektivet framgår till exempel att medlemsstaterna får bestämma att den bebyggda miljö där produkter eller tjänster som omfattas av direktivet finns, ska uppfylla ett antal tillgänglighetskrav. Det kan handla om att den tågstation där en biljettautomat är placerad ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Om du inte ens kommer in på tågstationen kan du ju inte använda biljettautomaten.

I betänkandet har det dessvärre bedömts att den reglering som redan finns i Sverige, exempelvis plan- och bygglagen samt reglerna i Boverkets föreskrifter om enkelt avhjälpta hinder BFS 2011:13, är tillräcklig för att kraven i direktivet ska uppfyllas. Dock vet vi inom funktionshinderrörelsen att de regler som finns i dag inte alltid efterlevs. Det beror bland annat på bristande resurser för att arbeta med tillgänglighetsfrågorna i kommunerna på ett bra och effektivt sätt och långa handläggningstider.

DHR menar därför att en ökad reglering i enlighet med tillgänglighetsdirektivet skulle kunna förstärka nuvarande lagstiftning och vara ytterligare ett verktyg vid anmälningar av brister. Det skulle öka möjligheterna att uppnå det funktionshinderpolitiska målet om jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Om inte ytterligare verktyg ges kommer det som är otillgängligt i dag riskera att fortsätta vara otillgängligt även i framtiden.

I betänkandet framgår vidare att myndigheterna som har ett främjandeansvar, exempelvis Myndigheten för delaktighet och Boverket, bör ha ett ansvar för att sprida information om universell utformning samt om vikten av att bygga och göra rätt från början. Kravet på universell utformning framgår bland annat av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och innebär att nya varor, anläggningar och tjänster ska utformas universellt så att alla potentiella konsumenter ska ha tillgång och tillträde på ett fullständigt, jämlikt och obegränsat sätt.

Vi ser i dag ett mycket stort behov av spridning av denna information inom många delar av samhället, då Sverige ligger långt efter många andra länder när det gäller tillgänglighet. DHR menar också att det bör finnas en tydlig plan, kartläggning av informationens effekter samt uppföljning för att säkerställa att informationen ger resultat.

Åsa Strahlemo

Förbundsordförande för DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.