Med ett år kvar till valet börjar det nu utkristallisera sig vilka namn som kommer att stå på partiernas valsedlar. Inte bara till riksdagsvalet utan även till kommunal- och regionval. Runtom i landet är det dock många partier som kämpar med att hitta namn på personer som vill ställa upp.
I en krönika i Dagens samhälle (11/11) konstaterar Emma Wange att fritidspolitiker sällan får någon klapp på axeln. Det har hon rätt i. Att sitta i exempelvis kommunfullmäktige är för det mesta ett otacksamt arbete, men vår demokrati förutsätter att det finns personer som vill axla uppdraget.
Man skulle visserligen kunna argumentera för att vårt land generellt skulle må bra av färre politikerbeslut, vilket skulle minska arbetsbördan – men det är en annan diskussion.
De senaste decennierna har trenden varit att allt färre är medlemmar i politiska partier. Självklart kan man vara delaktig i samhällsdebatten på många andra sätt. Men med krympande medlemsantal finns en uppenbar risk att partierna tappar den ideologiska förankring som kommer ur en folkrörelse.
Med allt färre aktiva blir partiavdelningarna också sårbara. Exempelvis kan personer med en privat agenda lättare skaffa sig positioner som de utnyttjar för egna syften. Det finns alltså anledning att vara bekymrad över att inte fler engagerar sig partipolitiskt.
Samtidigt måste man förstå att den kultur av föreningsliv som en gång präglade Sverige, inte finns kvar. Vill man få fler att bli en del av partipolitiken måste man nog fundera över vilka trösklar som finns. I dag finns i partiavdelningar ofta en liten kärna som är upp över öronen engagerade i den lokala politiken, och som kanske sitter i fler nämnder och styrelser än vad de egentligen hinner med.
Sedan finns de som inte anser sig ha tid för uppdrag, men som gärna vill vara med och påverka politikens riktning. Den gruppen borde partierna generellt bli bättre på att vårda och utöka, för att på så sätt fånga upp fler människors tankar om hur partiets ideologi bäst omsätts i lokal politik.
Tids nog kan en del av dessa mindre aktiva medlemmar vilja ta steget och även stå på valsedlarna. Ett större urval av intresserade skulle göra det lättare att få fram bra kandidater till kommun- och regionfullmäktige
Men det är inte bara att det tar mycket tid i anspråk som gör att människor dra sig för att engagera sig politiskt. En undersökning från Brottsförebyggande rådet (Brå) visade att var fjärde förtroendevald utsattes för hot, hat eller våld under 2020. Och även om man som politiker inte drabbas av direkta aggressioner, kan det allmänna politikerföraktet vara nog så påfrestande.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) undersökte tidigare i år hur människor kommenterade politiker på 28 lokaltidningars Facebooksidor. Vanligt förekommande var att folkvalda omnämndes som att de ”inte tar ansvar, är lata, inkompetenta, hycklare, översittare eller maktgalna”. Endast en halv procent av alla kommentarer uttryckte positiva eller neutrala generaliseringar om politiker.
Självklart skall makthavare – även fritidspolitiker – kunna kritiseras. Men alla som använder en slängig retorik och göder ett politikerförakt bör rannsaka sig själva. De skulle kunna bidra till det demokratiska samtalet på ett bättre sätt, exempelvis genom att engagera sig i ett parti.