En äventyrsbok där handlingens trådar löper till både Indien och Hagfors, men också Sumatra och Orsa finnmark. Det är biologen Linnea af Kleens debut som författare.
I Expedition Himlersson - Tufte utforskar hon såväl mänskliga relationer som jakten på människans ursprung.
Äventyrsromaner är en genre inom litteraturen där äventyr, spänning och fysiska faror finns med i handlingen. De flesta äventyrsromaner har en hjälte.
Så förkunnar Wikipedia och Linnea af Kleen bockar i alla rutorna med sitt förstlingsverk. En tjock klump till bok blev det, full av äventyr.
– Jag hade mycket att säga och den spänner över mycket. Då har jag ändå kortat ner den för att det skulle bli någon rimlighet, säger hon när vi hörs på telefon en alldeles vanlig novembermåndag.
Inre och yttre resa
Några sådana dagar verkar inte finnas i den unge forskaren Tore Himlerssons liv och snart heller inte i hans gamle vän Espen Tuftes. Även Espens vän och kollega Alvas liv förändras rejält, när också hon dras in i Tores äventyrliga planer.
Tore Himlersson forskar kring evolution och både ära och berömmelse står på spel, när han får vittring på ett sensationellt spår: ett fotspår efter något som inte är ett djur, men heller inte en människa.
Snart sätts också både kärlek och vänskap på spel.
– Han lyckas inte riktigt hålla isär sin expedition och sitt privatliv. Det blir en inre resa också, när han kommer till en uppgörelse med sig själv och sin bakgrund, säger Linnea af Kleen.
Ursprunget fascinerar
Hon är född i Örebro och bor numera i Göteborg, där hon arbetar som lärare i biologi och naturvetenskap för Komvuxelever. Det var också via biologin idén till äventyrsromanen föddes.
– Jag har alltid tyckt det är väldigt spännande med evolution och människans ursprung. Hade jag inte blivit lärare och nu då kanske författare, hade jag nog velat doktorera inom evolution, berättar hon.
Nu bearbetar hon istället både utvecklingslärans Homo floresiensis och myten om Ebu gogo skönlitterärt.
Hur nära sanningen är vi i boken och hur mycket skröna är det?
– Jag skulle vilja säga att ganska mycket är baserat på fakta. Det här med Homo floresiensis-fynden och Ebu gogo-myten finns på riktigt. Journalisten som varit på Sumatra och forskat om Ebu gogo har också funnits på riktigt, även om min tolkning av henne är uppdiktad.
Till de rena fantasierna hör också den vilda berättelsen om spektakulära fynd i Sverige.
– Samtidigt hittas nya fynd hela tiden, så det är inte orimligt att man skulle kunna hitta fynd även i Norden.
Genom hennes fantasier når huvudpersonerna – och läsaren – såväl Indien som Orsa finnmark. Även Ekshärad och Hagfors.
– Jag älskar Värmland och orterna runt Klarälven. Det är otroligt vackert och jag har rest en del där, och har även pluggat i Karlstad en period.
Även Hällefors finns med i berättelsen och både Värmland och Bergslagen bidrar med villande skogar och fantasieggande gruvor i hennes berättelse.
– Jag ville få med stämningarna som finns där, med skogarna och miljöerna. Jag är själv från Örebro och har varit en del i Bergslagen med hyttor och gruvnäring. Jag är fascinerad av de miljöerna och även av finnmarkerna. Det känns kul att lyfta det. Det finns mystik och myter kring de miljöerna också, som man skulle kunna spinna vidare på ännu mer.
Äventyrsthriller står det om boken hos förlaget. Vad är äventyr för dig?
– Äventyr kan vara så mycket. I den här boken är hela hans liv ett äventyr på ett sätt. Dels den fysiska resan, det är ett slags roadtrip som blir ett äventyr, men det blir också ett äventyr att våga lita på nya människor när man haft mycket dåliga erfarenheter förut.
Funderar på Fraenkel
Hon har inspirerats av flera äventyrsböcker och filmer, båda sådana hon läste och såg som barn och sådana hon tagit till sig i vuxen ålder, och som handlar om fascinationen över att upptäcka platser.
I boken finns också passningar till en verklig upptäcktsresa: den Karlstadsfödde Knut Fraenkel smyger sig in på ett hörn. Han var den tredje medlemmen i Andrées polarexpedition, där hela trion pliktade med sina liv i jakten på Nordpolen, ära och evigt kändisskap.
– Det är fascinerande med människor som trots att de vet att de riskerar så mycket, ändå tycker det är värt att ge sig ut på så våghalsiga resor. Man undrar vad som driver dem på något sätt. Jag är inte så äventyrlig av mig! säger Linnea.
Man kan dra paralleller mellan hennes berättelse om Himlersson och hans vän Tufte och polarfararnas inre relationer, men Fraenkel intresserar henne mer än Andrée i sammanhanget.
– Han är en doldis på sitt sätt. Man får inte riktigt grepp om honom. Han är lite mystisk och jag tycker det är spännande. När man ser bilder på honom inbillar jag mig att han har något i blicken, som jag tror att Tore i boken känner igen sig själv i.
Vad är det du ser i hans blick?
– Det kanske har att göra med att det är gamla fotografier också, att de skulle se ut på ett visst sätt, för att visa modiga män som ger sig ut. De hade mycket att leva upp till och när man läser om dem, förstår man att han kanske inte var så modig och tuff som det skulle föreställa. Kanske är det något slags galenskap också; det inbillar jag mig att man måste ha för att ge sig ut på något sådant.
Skriver på nästa
Hennes Himlersson har också något galet eller i alla fall besatt över sig. Han utsätter både sig själv och vännerna för farliga äventyr, i sin iver att nå fram i sitt forskningsprojekt.
För Linnea själv har äventyret redan gått vidare. Berättarglädjen har överlevt det långa arbetet med debutboken.
– Jag skriver på en ny roman. Den har inget arbetsnamn och den är bara ett dokument i datorn, men det blir en fristående uppföljare till den här. Bland annat handlar den om fertilitet, IVF-behandlingar och surrogatmödraskap. Den är mer förankrad i nutiden och hur det ser ut i samhället idag.