Skogen har i stor utsträckning bidragit till det välstånd vi har. Över 120 000 personer har ett jobb att gå till tack vare skogen. Men skogsägande och skogsbrukande är också en del av den svenska folksjälen. Närmare 320 000 privata skogsägare äger hälften av skogen i Sverige.
Skog är inte som vilken egendom som helst. Det är långt ifrån självklart att man själv får skörda frukten av sitt förvaltarskap. Men vetskapen om att framtida generationer, kanske sina barn och barnbarn, kan komma att göra det är tillräckligt för många. Med tiden är det inte ovanligt att skogsägare utvecklar en särskild relation till skogen och platsen som inte kan kompenseras med pengar eller ersättningsskog.
Därför är skogspropositionen som regeringen nyligen skickade på lagrådsremiss en av mandatperiodens allra viktigaste propositioner. Ambitionen från nästan alla politiska partier förutom Miljöpartiet har varit att stärka äganderätten för landets skogsägare. På andra sidan står miljörörelsen som önskar att mer skog ska skyddas. Ibland får man intrycket av att de allra helst vill att brukandet upphör helt.
Propositionen är ett resultat av de förhandlingar som regeringen har fört med Centerpartiet för att säkra regeringsinnehavet. Lantbrukarnas riksförbund och Norra skog är försiktigt positiva till propositionen. Medan Skogsindustrierna menar att den är otydlig där klarhet behövs som mest.
Bland annat ska myndigheterna sluta inventera och registrera nyckelbiotoper. Det är av godo eftersom det har fått stora ekonomiska konsekvenser för markägare. Dessutom är det tveksamt om myndigheterna har haft lagstöd för att ens göra det från första början.
Det blir inte heller något av förslaget från skogsutredningen om att skydda ett 100 mil långt skogsbälte utmed fjällkedjan. MP har särskilt drivit detta men fick se sig besegrade av förutsättningarna för ett fortsatt regeringsinnehav.
Förslaget från skogsutredningen om att formellt skydd som huvudregel ska bygga på frivillighet från markägarens sida finns kvar i propositionen, men det är behäftat med vissa brister. Tydliga krav och riktlinjer om när myndigheter får inskränka egendomsskyddet finns inte och istället hänvisar regeringen till miljöbalken.
I den delen riskerar propositionen bli en instruktion till myndigheterna snarare än en lagstiftningsprodukt som leder till ett starkare skydd. Och skillnaden däremellan är milsvid. Myndigheterna ska till exempel ”sträva efter att vara lyhörda gentemot markägarna om vilken skyddsform som ska väljas”. Den här typen av skrivningar är inte ovanliga i propositionen och det märks att dokument är ett resultat av omfattande förhandlingar.
Både Miljöpartiet och Centern har beskrivit sig som vinnare i den här överenskommelsen, men vem som faktiskt är det återstår att se när lagstiftningen har trätt i kraft och myndigheterna börjar agerar utifrån den. Slaget om skogen må vara vunnet, men inte kriget.