Persson: Från Chappelle till Xi

Signerat
PUBLICERAD:
Chappelle menar tvärtemot att det inte är att slå ned på någon att skämta om vederbörande – förutsatt att man inte ringaktar dem, skriver Daniel Persson.
Foto: Richard Shotwell/Invision/AP
Kulturen ska följa politiska diktat och om så inte sker censureras. Och de visar inga tecken på att vekna, tvärtom, skriver Daniel Persson.

Det brukar sägas att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter och det är värt att ägna en tanke när vi nu verkar stå vid ett vägskäl. Den ena vägen leder till pluralitet och mångfald, den andra till just den sorts förtryck som vi kan se i exempelvis Xi Jinpings Kina.

Zhao Wei är ett utmärkt exempel på hur Kina fungerar. 1998 slog Zhao igenom i tv-serien My fair princess vars två säsonger än i dag anses vara den största kommersiella mandarinspråkiga succén någonsin. Över en natt blev den 22-åriga Zhao det moderna Kinas första stora stjärna. Och hon förvaltade kändisskapet väl.

Zhao Wei har försvunnit från Kinas internet.
Foto: Vincent Yu/AP

Hon visade sig vara en begåvad entreprenör. Utöver att ha spelat i många framgångsrika filmer har Zhao genom åren bland annat även regisserat åtskilliga filmer, varit reklammodell och sålt miljontals skivor som popartist. Hon äger en fransk vingård och producerar och säljer vin till den kinesiska marknaden. Hon och hennes man har gjort många framgångsrika investeringar i Kinas teknikbransch. Hon har också haft många officiella uppdrag. Och nyligen hade hon över 86 miljoner följare på Weibo, Kinas inhemska variant av Twitter.

Men det var då. Nu är hon försvunnen. Hon är inte fysiskt skadad. En bild på henne har dykt upp där hon vardagligt klädd besöker en telekombutik i sin hemstad Wuhu i östra Kina. Men 26 augusti i år togs hon bort från Kinas internet. Det finns inte ett spår kvar av henne. På Kinas motsvarighet till Wikipedia är varenda omnämnande borttaget. Har hon regisserat en film gapar det fältet nu tomt. Hon är inte ett spöke, hon är inte alls.

Någon förklaring till agerandet har givetvis inte getts. Varken måltavlan eller sättet det har gjorts på är en slump. Att göra det mot Zhao visar att det inte finns någon som går säker. Det spelar ingen roll hur stor och populär du är. Genom att inte förklara alls varför man har gjort detta håller man landets alla kändisar på tå. Räkna med att de kommer att bli väldigt mycket mer måna om att omfamna Xis politiska mål.

Att det senare inte låter alls särskilt lockande är väl inte så märkligt. En förtryckande diktatur ska inte te sig särskilt lockande för människor som lever i fria länder. Och den moderna kulturrevolutionen som president Xi nu genomdriver med full kraft är nedslående i alla bemärkelser.

Ändå tycks det som att åtskilliga i väst i flera år har tryckt på för att det är i den riktningen vi ska röra oss. Kulturen ska följa politiska diktat och om så inte sker censureras. Och de visar inga tecken på att vekna, tvärtom.

Vi har sett på nära håll bland annat i form av Lars Vilks vars eviga strid för yttrandefrihet och konstnärlig frihet gav honom ett liv under hot, utan frihet och nästan helt utan stöd. Om vi lyfter blicken mot den internationella populärkulturen är ett av de främsta exemplen på detta ståuppkomikern Dave Chappelle.

Chappelles sjätte och sista ståupp-special för Netflix, The Closer, hade premiär för en dryg månad sedan. I föreställningen skämtar han om transsexuella – om och om igen. Och det av en anledning. Hans intellektuella teori kring humor går på tvärs med den frekvent framförda uppfattningen att man inte kan skämta om minoritetsgrupper utan att man slår ned på dem och att komedi alltid måste slå uppåt för att vara såväl rolig som acceptabel.

Chappelle menar tvärtemot att det inte är att slå ned på någon att skämta om vederbörande – förutsatt att man inte ringaktar dem. Om till exempel en nazist skämtar om judar är det att slå nedåt, men för andra är det att skämta om sina medmänniskor. Och Chappelle skämtar om judar. Han skämtar om fattiga vita och fattiga svarta, om rika, om män, kvinnor och barn. Han skämtar om precis allt och alla, men, säger han, den enda gången jag får problem är när han skämtar om transsexuella. För de har bestämt att det inte är okej. Men det är inte upp till dem att avgöra.

Kritiken kom förstås som ett brev på posten. Chappelle beskrivs som en hatkomiker och transfob – även av Netflixs egna anställda, om än bara en liten del av dem. Detta fick kanske det största mediala genomslaget men den mesta kritiken har sitt ursprung utanför företaget.

Kanske är internationell kapitalism räddaren i vart fall den här gången. Netflixs vd, Ted Sarandos, vet vad företaget gör: förser en global publik med underhållning. Det går inte att göra utan att ha en hel del innehåll som många kommer att tycka är stötande. Så Netflix och Sarandos tog Chappelle i försvar. Så långt är allt gott och väl.

Men det räcker inte för att se till att vi inte slår in på den väg som leder till Kinas förtryckande politiska kulturklimat. För att slippa det måste fler av oss stå upp för att också kulturuttryck som vi inte själva uppskattar har en rätt att finnas. Det är okej att vara kränkt, men det har ingen bäring på resten av världen.

Daniel Persson

Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.