Röda mattan och galapremiärer för Karl-Bertil från Kil

En klassisk julsaga får nya kapitel.

Nu är det biopremiär för "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" i regi av Hannes Holm.

NWT åker till Kil för att träffa huvudrollsinnehavaren Simon Larson som just kommit tillbaka efter veckans stora galapremiärer.

Kanske att han är allas vår hjälte på något sätt. En okänd välgörare, en flämtande ljuslykta i en kall, cynisk värld. I den gänglige Karl-Bertil Jonsson ryms ju både Robin Hood och det goda samvetet, trots avsaknad av både muskler och alfa-testosteron.

Nu har Tage Danielssons gemytliga hjältesaga som animerades så vackert av Per Åhlin 1975, fått nytt liv i Hannes Holms aktuella filmatisering. De ikoniska figurerna blir kött och blod – nu tar sagan steget in i en mer verklighetstrogen värld och berättelsen får i långfilmsversionen fler färger och bottnar. Hjälten är dock fortfarande lite tafflig. Blyg. Och reserverad.

– Jag ser honom som väldigt modig, säger Simon Larson, 16, som gör rollen som Karl-Bertil. Själv är han inte det minsta tafatt. Möjligen reserverad, men mest av allt verkar han obrydd av uppståndelsen kring biopremiären.

– Karl-Bertil är snäll och omtänksam. Men ganska ensam, blir ofta utfryst. Trots det är han en glädjespridare.

Simon Larson kliver nerför trapporna hemma i Kil. För någon timme sedan kom han och mamma Alexandra med tåget från Göteborg där den andra galapremiärens efterfest sträckte sig över midnatt. Han hann med en stunds vila innan vi ska prata om filmäventyret som tagit honom till röda mattan i landets två största städer. Pappa Gustav visar ett klipp från den första premiären, i Stockholm tidigare i veckan. Kameror smattrar som om det vore Oscarsutdelning, kändisar i vimlet, alla vill synas med alla. Utom Simon Larson som inte har koll på vem Alex Shulman är, som inte bryr sig om Tobbe Trollkarl, men som lyser upp när den svenska raplegendaren Dogge vill ta en selfie. Den oväntade duon tar en lång serie bilder tillsammans, båda lika överraskade av den andre överhuvudtaget vet vem den andre är.

– Jag tycker inte alls om att bli fotad, fortsätter Simon apropå allt ståhej på röda mattan.

– Det är svårt att veta hur de vill att jag ska se ut. Antar att det är bara är att ta det, det hör väl till. Men att det skulle fotas sååå mycket trodde jag inte, fotograferna höll ju på i all oändlighet.

Han pratar rappt och har alltid nära till skratt. Det har gått elva månader sedan den sista inspelningsdagen när vi ses och nu har Simon Larson sett den färdiga filmen några gånger i några av landets största biosalonger. Det är en märklig känsla att för första gången se sig själv på en stor bioduk.

– Jag glömde bort att det var jag! Som jag kollade på alltså. Ibland kom jag på mig: "Just ja, det är ju jag!". Jag blev så indragen i filmen.

Vad tyckte du om filmen?

– Den är bra. Jättemysig. Och jag hoppas att alla tycker det.

Simon Larson pratar varmt om skådisveteranen Jonas Karlssons gestaltning av pappan Tyko Jonsson. Den burduse varuhusägaren som gör den mest omfattande förändringsresan i handlingen.

– Jonas gör Tyko väldigt rolig. Men under inspelningen hade jag mest kul med Filip Berg, som spelar familjens Jonssons chaufför. Han gav mig ett råd för min framtida skådiskarriär: "Ta inte hänsyn till någon".

Simon ler under den krulliga luggen.

– Ett jättebra tips, säger han med plirande ögon.

Bland de nya inslagen i sagan finns karaktären Vera, som spelas av Hannes Holms dotter Sonja, och hennes sjuka lillasyster. De bor på ett barnhem och den här historien bottnar i att Sverige tog emot runt 80 000 finska krigsbarn under andra världskriget då filmen utspelar sig.

– Sonja är väldigt duktig, vi hade en bra kemi tillsammans, säger Simon.

Omställning för hela familjen

Om gårdagen bjöd på kändistät galapremiär är Simon Larson nu åter i en vardag där gymnasiestudierna på Sundsta i Karlstad kräver sitt. Han läser med inriktning mot teater.

– Jag är inte jätteförtjust i skolan. Men eftersom jag har teater är det ok. Teater är min grej, det är det jag ska syssla med. Jag skulle aldrig vilja ha typ ett kontorsjobb där jag sitter med en skrivmaskin hela dagarna. Eller skrivmaskin använder man inte länge, äsch du förstår vad jag menar.

Leendet sträcker sig över hela ansiktet.

– Teater och film ska det bli för mig.

Och musikal, skjuter Alexandra in.

– Och musikal, nickar Simon med leendet intakt.

Innan gymnasiet gick han i musikklass på Norrstrandsskolan i Karlstad och han har gjort roller i några av Värmlandsteaterns uppsättningar. Bland annat den krävande rollen som Toby i musikalen "Sweeney Todd". En gång i veckan sjunger han i Karlstadskören Klara killar. Föräldrarna Alexandra och Gustav har båda en gedigen bakgrund inom scenvärden. De jobbar med musik och teater i olika sammanhang, ofta turnerar de med egna föreställningar och Gustav är den drivande kraften i Kulturhuset Kil arena.

– Simons filminspelning har varit en stor omställning för hela familjen, berättar Gustav.

– Från de första audition-resorna till Stockholm och under inspelningsperioderna i Göteborg, Borås och Stockholm.

Det var Alexandra som först såg att "Karl-Bertil Jonssons julafton" skulle bli spelfilm.

– Simon gick igång fullständigt när jag berättade det för honom, säger Alexandra.

– Det kom så lägligt, fast jag hade aldrig haft en tanke på att göra film innan. Men det kändes som en kul grej att testa, säger Simon.

Tanken på att Simon Larson skulle göra sig bra som Karl-Bertil var dock något som familjen konstaterat redan tidigare. Julen 2019 såg Simon den animerade filmen för första och enda gången och hela familjen Larson enades om att likheten i det yttre var slående.

– Då pratade vi om att Värmlandsteatern borde sätta upp sagan, då skulle ju Simon passa perfekt i huvudrollen, minns Alexandra.

– Det hela föll sig på ett väldigt lustigt sätt, bara några månader efter den julen fick vi höra att en film skulle göras. Det kändes givet att Simon skulle söka, säger Gustav.

– I efterhand har vi fått höra att castingbyrån skrek rakt ut när de fick se bilder från Simons första audition. "Det är ju Karl-Bertil! Hoppas bara han kan skådespela också".

– Jag hade ingen relation alls till Karl-Bertil innan inspelningarna egentligen, berättar Simon.

– På julen har det varit mer Kalle Anka för min del.

Utöver de rent fysiska likheterna med karaktären Karl-Bertil, kan du känna några andra likheter er emellan?

– Nej, inte direkt. Han är mer försiktig än jag är. Mer ordentlig och inåtgående.

Alexandra kan inte låta bli:

– Men precis som Karl-Bertil är du en glädjespridare.

– Det kanske jag är.

"Rakryggat yppa sanningen"

Den som är bekant med Per Åhlins originalfilm får avnjuta de flesta av de klassiska replikerna även i nyinspelningen. Simon Larsons Karl-Bertil får både lukta på glöggen och rakryggat yppa sanningen för sin ömmande moder. Förlåtturnén mynnar ut i ett segertåg och även om inte Tyko Jonsson är rätt man, kräver stämningen en skål för Karl-Bertils ridderliga bravader.

– Jag har inte tänkt så mycket på att många kommer att förknippa mig med den här rollen, inser Simon.

Pappa Gustav:

– Det här kommer ju att följa dig resten av ditt liv Simon. Vare sig du vill det eller inte.

– Nej, inte hela livet väl?

– Jo, för det här är en så stark tradition med Karl-Bertil runt julen. Det kommer att vara en grej som alltid hänger med dig. En väldigt positiv grej. Men det är nog bra om du snart gör en annorlunda roll, för att visa att du är en skådis som kan göra annat också.

Alexandra:

– Du får göra en ond roll härnäst!

– Ja, en roll som jätte-elak, myser Simon.

– Som kontrast.

Familjen ler.

– Det är häftigt att få vara med om det här, det var stor konkurrens om rollen, säger Simon.

– Inspelningarna under den första veckan var tuffa. Jag trodde att det gjordes många omtagningar för att jag gjorde fel, men så var det inte riktigt. Känslan av att "alla tycker jag är dålig" gick över.

Vilka scener var roligast att spela in?

– Stuntscenen! Jag halkar på några äpplen och flyger i luften. Och en scen där jag blir nedslagen. Det var kul.

Nu kommer filmen att malas genom kritikernas kvarnar, känns det nervöst?

– Om den blir sågad, så får den väl bli det. Det finns säkert många som tycker "MAN FÅR INTE RÖRA GAMLA KLASSIKER", men de ger nog inte ens filmen en chans. Fast den respons jag har fått hittills, av flera främlingar, har varit bra.

Efter en sekunds eftertanke konstaterar han:

– Jag tycker att om man tar åt sig av vad någon annan säger om en, så är man dum i huvudet. Oavsett vad andra säger tycker jag att filmen är bra.

Vad säger dina klasskamrater om att du har huvudrollen i årets stora julfilm?

– De tycker nog att det är ganska coolt. Typ. Men jag har inte sagt till jättemånga att jag spelar Karl-Bertil. Tycker inte om prata om saker jag är med i.

Alexandra:

– Tack vare att du rakade av dig håret och fick en lite annan hårfärg i våras är det inte så många som känner igen dig.

– Det är sant. I filmen är mitt hår orange-färgat. Några månader efter inspelningen skulle min syster klippa mig. Hon rakade mig i nacken och tog bort lite väl mycket. Det var bara att lägga snaggen, då blev jag ett påskägg. Helrakad. Jag fick ha keps halva vårterminen. Men nu har det växt ut igen.

"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" har biopremiär i dag, den 12 november.