För tredje gången på tre år kommer Centern att släppa fram en socialdemokratisk statsminister med förevändningen att sakpolitiken står i centrum. Samtidigt har 73 punkter reducerats till tre.
Centerpartiet har i och med överenskommelsen om strandskyddet och äganderätten om skogen meddelat att de kommer att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Intressant är dock att Miljöpartiet och Centerpartiet beskriver samma uppgörelse helt olika. Antingen förskönar partierna överenskommelsen eller så har någon blivit lurad. Eller kanske båda?
När Annie Lööf (C) i går sade att budgeten och statsministeromröstningen är två separata processer gav hon sin välsignelse till Socialdemokraterna och Miljöpartiet att förhandla med Vänsterpartiet inför statsministeromröstningen.
Nooshi Dadgostar (V) vill ha ett förhandlingsresultat för att släppa fram Magdalena Andersson. På så vis blir V en fullvärdig medlem av regeringsunderlaget. Det handlar lika mycket om inflytande som att bädda inför nästa mandatperiod.
Frågan är hur V kommer agera och hur partiet kommer att markera om man inte får sin förhandling. Det är inte omöjligt att V fäller Magdalena Andersson i en första omröstning om S och MP inte bjuder till.
C kommer förmodligen inte att ha några invändningar så länge det inte gäller en viktig profilfråga för partiet. En sådan hade kunnat vara Las då V krävt att reformer ska läggas på is fram till nästa mandatperiod. Men i går kom LO och Svenskt Näringsliv med besked om att de är överens. Därmed är frågan skjuten i sank. För regeringen kom det som en skänk från ovan.
Annie Lööf säger att hon är nöjd med de två produkter som nu ligger på regeringens bord efter förhandlingarna. Särskilt framhöll hon att det visar på att partiet fokuserar på sakpolitiken. Men det stämmer inte.
Varken strandskyddet eller skogen hade varit en fråga om C hade backat upp en borgerlig regering. I somras lovade nämligen Moderaterna att genomföra ett omfattande landsbygdspaket om C släppte fram en moderatledd regering. I paketet ingick bland annat att det generella strandskyddet skulle avskaffas och att äganderätten över skogen skulle stärkas.
Oavsett vad C säger är det deras förhållande till Sverigedemokraterna som sätter ramarna för deras agerande, inte sakpolitiken. Om sakpolitiken hade varit ledstjärnan hade det varit mer naturligt att stödja Ulf Kristersson som statsminister redan i somras.
En moderatledd regering skulle behöva stöd från Sverigedemokraterna. Och det är här skon klämmer eftersom C är rädda för vilket inflytande SD skulle få. Men faktum är att ingen vet vilka krav SD skulle ställa.
När C ständigt stänger dörren för en moderatledd regering menar partiet underförstått att man inte tror att Moderaterna och Kristdemokraterna har förmågan att säga nej. En sådan regering skulle vara lika beroende av C som nuvarande regering är. Det betyder att C inte ens litar på sig själv.
Det blir lite smått löjeväckande när Lööf hävdar att sakpolitiken står i fokus. Centerpartiet har fått historiskt dåligt betalt för en vågmästarroll när man kunde ha fått så mycket mer.