Insändare: Vem stigmatiserar vem?

Insändare
PUBLICERAD:
Insändarskribenten tror på mångfald hand i hand med eget ansvar. ”Jag som vuxen individ gör val som jag som individ måste ta ansvar för”, skriver hon.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Jag bor i Karlstad, pensionerad sedan en tid tillbaka, och lyssnar på intervjuer i SR P1 kring mordet på Einár. De som intervjuas är flera av dem födda i Sverige och vuxna, men har något slags ”Rinkebysvenska”. Märkligt?! Då dyker frågan upp: Vem stigmatiserar vem?

Finns det vinster att hämta om man som grupp ser till att det offentliga stigmatiserar? Jag är uppvuxen i ett mycket påvert hem. Min far dog när jag var sex år. Mamma bördig från huvudstaden blev änka till sex barn i åldern 4-16 år. Vi bodde i södra Lappland och arbetslösheten var skyhög. Vi drog söderut till huvudstaden.

Ett av mina första boenden som vuxen blev andrahandslägenhet i förorten Husby. Det var alldeles utmärkt att bo i Husby 1972-1974. Många nationaliteter även då och många svenskar i en blandning.

Jag är ensamstående mamma till en fullvuxen son och har universitetsutbildning.

Denna bakgrundsbeskrivning för att avslutningsvis kunna säga att jag också kunde ha verkat för stigmatisering. En stackars fattig ”lapp-jävel” som flyttar till huvudstaden. Kommer från fjällen där isbjörnar går på gatorna och man bor i lappkåtor till boende. Det var vad en del trodde och lät en förstå att då var man inget värd i jämförelse. En morsa som knappt inte har råd att försörja sin familj. Jag kunde likväl ha gjort valet att i tid och otid lyfta fram detta. Göra mig till ett offer. Någon att tycka synd om. Då behöver jag ju själv inte ta ansvar för mitt liv. Det som uppstått är ju inte mitt fel. Andras. Samhällets. Kanske nyttja den lappländska dialekten för att på det sättet stärka min tillhörighet, men också på det sättet frivilligt medvetet ställa mig utanför, vilket också betyder att jag medvetet utestänger andra. Självförvållad stigmatisering skulle man kunna kalla det.

Och nu kanske jag får verbalt ”stryk” av dig som läser detta, men ibland får jag en känsla, som i dag när jag lyssnar på P1:s intervjuer, att svenskar med utländska/invandrade föräldrar har en tendens att använda sig av just detta som jag försöker beskriva med min bakgrund. Egen stigmatisering för att nå syftet att ses som offer. För som offer behöver du inte ta ansvar för det ligger på andra.

Jag tror på mångfald hand i hand med eget ansvar. Jag som vuxen individ gör val som jag som individ måste ta ansvar för.

Invandrad

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.