Varför är idrottshistoria viktigt?

Det finns ingen annan kulturyttring som lockar så många människor, leder till så stort engagemang och är så både känslomässigt och geografiskt identitetsskapande som idrotten, skriver Sven Peterson och Torbjörn Eriksson.

Historikern Dick Harrison brukar svara på frågan varför historia är viktigt med att historia lär oss ta ansvar. Ett ansvar, som inte bara handlar om det som redan hänt, utan även för det som sker nu och i framtiden.

En syn på ansvarskännande som ledde fram till att Värmlands idrottshistoriska sällskap (Vis) grundades för snart 40 år sedan. Sedan dess har Vis verkat för att väcka, underhålla och utveckla intresset för idrottens historia och förena dem som delar detta intresse. Sällskapet vill öka kännedomen om idrotten som samhällsföreteelse i ett historiskt perspektiv. Detta genom att främja information, dokumentation och berättande.

Vis har varit framgångsrika med ett stadigt växande medlemsantal och god uppslutning kring våra publika verksamheter. Vi ger ut fyra nummer per år av vårt uppskattade magasin Visaren och 2019 utsågs Vis till landets bästa idrottshistoriska sällskap av Centralföreningen för idrottens främjande.

Det finns röster som säger att idrottshistoria är ett smalt särintresse för män i pensionsåldern. ”Riktig” kulturhistoria menar de som ser idrottshistoria som ett nördintresse, handlar om husruiner, gånggrifter, smedjor, nedlagda gruvor – fysiska storheter i kulturlandskapet.

Vis har inga invändningar mot satsningar inom traditionell kulturminnesvård. De bidrar till insikter om världen runt omkring oss. Men det gör också idrottshistorien som skänker oss en skarpare identitet i tid och rum. Det finns ingen annan kulturyttring som lockar så många människor, leder till så stort engagemang och är så både känslomässigt och geografiskt identitetsskapande som idrotten.

Genom idrottens historia inser vi såväl den egna bygdens betydelse som behovet av ständiga kulturmöten. Vi lär oss varför nutiden ser ut som den gör. Ett exempel: nyligen invigdes Dubbel-Nisses torg i Forshaga, som inte enbart kan ses som en geografisk markör, utan mer som en manifestation av bygdens store son och hans prestationer. När Forshagabor träffas på denna plats är det ett idrottshistoriskt betingat kulturmöte.

Det finns en ökande historielöshet inom vårt fackområde. Föreningar och förbund tar allt mindre ansvar för dokumentation av sin verksamhet. Eftersom Vis anser att idrottshistoria är viktigt beslutade vi göra en bok med ett helhetsgrepp om idrottens historia i allmänhet och den värmländska i synnerhet. Efter de inledande kapitlen löper NWT:s guldmärke som den röda historiska tråden genom åren. Boken, som har titeln Värmlands guld – mer än 100 år med värmländsk idrottshistoria, släpps i närtid.

Det värmländska guldmärket, som hade premiär 1931 och är landets näst äldsta utmärkelse i sitt slag efter Svenska Dagbladets bragdguld 1925. Någon dokumentation av guldmärkets och dess mottagares har dock aldrig gjorts och den bristen åtgärdas nu. Förhandsintresset visar att boken är välkommen, inte enbart av Vis drygt 1 500 medlemmar, utan också av andra idrotts- och allmänt kulturhistoriskt intresserade runt om i landet.

Idrottshistoria är en viktig pusselbit i vår allmänna samhällshistoria som självklart ska dokumenteras och bevaras för såväl nu- som framtiden. Man måste inte vara en "sportnörd" för att upptäcka att idrottshistoria är intressant. Gammalt och mossigt? Nej, det blir det bara om ingen tar bort "mossan" och undersöker allt spännande som finns därunder.

Sven Peterson

Ordförande

Torbjörn Eriksson

Sekreterare

Styrelsen för Värmlands idrottshistoriska sällskap