Diablo Swing Orchestras musik innehåller något för alla, men är samtidigt inte musik för vem som helst. Ska man uppskatta DSO:s smältdegel av smäktande stråkar, frustande tubor, saluterande trumpeter, hårt tuggande gitarrer och sofistikerade vokala arrangemang, bör man vara utrustad med en rejäl dos musikalisk nyfikenhet.
Bandets femte giv, Swagger & Stroll Down The Rabbit Hole, tar vid där den utmärkta Pacifisticuffs (2017), slutade, det vill säga med fortsatt mindre opera och metallmangel och mer artrock och genreöverskridande pop. Och hur mycket jag än älskade de första albumens sanslösa mix av opera, swing och metall, är det här förmodligen rätt väg om bandet ska lyckas fånga en bredare publik.
Diablo Swing Orchestra: "Publikens energi är vårt bränsle"Här finns låtar som för tankarna till allt från Queens mest lekfulla alster till Rival Sons mer pompösa verk, och i Les Invulnéables skulle jag inte ha blivit förvånad om självaste Alice Cooper brutit in och levererat ytterligare ett miniepos om sin favoritkaraktär Steven.
Men mest av allt påminner DSO förstås om sig själva med en salig blandning av metall, music hall, cabaret, folkmusik och en hel bunt andra genrer. Musiken är fortsatt lekfull och fylld av galna infall samtidigt som låtarna är påtagligt mörkare jämfört med förra albumet. Inbitna DSO-lyssnare lär inte bli besvikna, även om Swagger & Stroll Down The Rabbit Hole inte är fullt lika stark som förra släppet.