Övergången mellan Stefan Löfven och Magdalena Andersson ser ut att bli stökig. I grund och botten handlar det om att Centern inte förstått att den breda mitten inte längre existerar i och med januariöverenskommelsens fall.
Den svenska parlamentarismen fungerar så att en statsminister inte behöver ha en majoritet bakom sig. Däremot får statsministern inte ha en majoritet emot sig. Det innebär att 175 ledamöter måste trycka antingen grönt eller gult för att en statsminister ska kunna tillträda och flytta in i Sagerska palatset i Stockholm.
För att det ska bli verklighet måste Vänsterpartiet och Centerpartiet blidkas, vilket utifrån sett ser ut som en omöjlig uppgift. Men konstigare saker har hänt. Som i somras när S ingick ett avtal med C om strandskyddet och skogen, som MP vägrade erkänna. Trots detta valde C att rösta gult och släppa fram Löfven som statsminister.
S befinner sig i en ansträngd situation. Både omröstningen om budgeten och statsministeromröstningen ska lotsas i hamn. C har krävt att V ska hållas utanför alla förhandlingar. Samtidigt kräver V inflytande för att släppa fram budgeten. Därför har vi de senaste månaderna sett budgetbud från regeringen som ska göra båda partier nöjda. Samtidigt som C låtsas vara omedveten om S-strategin.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har visat sig vara hårdhudad. Hon darrade inte en sekund på läppen när V i somras fällde Stefan Löfven. Det är uppenbart att hon vill positionera partiet inför valet.
Som nyvald partiledare sade Magdalena Andersson att alternativet till att låta henne ta över rollen som statsminister är att låta Ulf Kristersson (M) göra det med stöd av Sverigedemokraterna. Det uppskattades inte av Dadgostar som i SVT:s Agenda i söndags sade att det kändes som att Andersson förhandlar med armbågen, när det sker genom utpressning. Och visst är det en sällsynt dålig strategi när S är beroende av V:s stöd. Men Socialdemokraternas självförtroende är lika bra som när de styrde Sverige med egen majoritet.
Vad är det Dadgostar kräver? Till TT säger hon att hon vill ha ett förhandlingsresultat. Och att V, S, MP och C behöver landa i en överenskommelse som alla fyra partier kan vara nöjda med. Med andra ord vill hon att hennes parti ska erkännas som en del av regeringsunderlaget. Utifrån regeringens förslagna budget är det ju uppenbart att så är fallet, även om man inte säger det rakt ut.
Samtidigt sker förhandlingar mellan regeringen och C om strandskyddet. Förhandlingar som har pågått sedan sommaren. Det lär dock lösa ut sig. Trots viss förhandling mellan S och V kan strandskyddsfrågan bli en sådan lösning som ger C en ursäkt att rösta gult ändå.
Fastän Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna börjat samla sig har inte C förstått att drömmen om den breda mitten är död i och med januariöverenskommelsens fall. Partiet verkar inte heller ha accepterat den parlamentariska realiteten om att en S- och MP-regering inte kan regera utan stöd från både C och V. Det vore klokt av Centern att komma till insikt om att de själva och V faktiskt är en del av regeringsunderlaget.
Centern står inför ett vägval att erkänna färg – släppa drömmen om den breda mitten där V och SD isoleras eller stå ensamma kvar i den mittfåra som inte ens Liberalerna vill vara en del av längre.