Man förstår att något allvarligt hänt i kungariket Sverige när Thåström släpper nya låtar och skriver texter om att han vattnar sina krukväxter och alldeles särskilt tycker han om sin svärmorstunga.
”Flytta isbergen, vattna svärmorstungan, ta med soporna ut…”
Postmodern punklyrik.
The Times They Are a-Changin'.
Och den gamla akademiledamoten av Guds nåde Kerstin Ekman släpper en ny roman och den handlar om det stora i att jaga älg (!). En fin liten bok, faktiskt, om en vanlig gnällig gubbe på landet som lever med nitroglycerinduschen, blodtrycksmätaren och älgstudsaren under kudden.
Dessutom skriver hon om pelargoner.
Just precis. Akademiklassig prosa om vikten av pelargoner. Och särskilt förtjust är hon i novemberpelargoner som står inne och spretar långsmala och gängliga mot taket.
Jag delar hennes kärlek där.
– För att få det sista av höstsolen långt där uppe i himlen, tolkar hon dom små liven.
Jag trodde nog för min del att de blev så där gängliga och spretiga för att de protesterade mot den torra, varma och mörka luften inomhus här i norden. Motsatsen, typ. Men ändå – The Times They Are a-Changin’; akademien goes folklig.
I min svala inglasade värld är novemberpelargoner nåt helt annat.
I min värld är det ståtlig prakt och nobelbankett varje dag.
Först var det ju en vår i pandemins sista skälvande månader som var full av omplanteringar och livstro. Större krukor, förflyttningar och släpande av enorma 60-kilos jordsäckar och ni vet ju att snålheten ofta bedrar visheten och så köper man dålig jord till lågt pris, istället för bra jord till dyrt pris och det blir klibbigt och kladdigt i krukor och ser allmänt sorgligt och utarmat ut. Var det inte lite mögel där i säcken, till och med? Och så får man göra om allt i juli och man blir vansinnig och en smula utarmad själv.
För att inte säga möglig.
Sedan kom sommaren och det var ju en hyfsat varm sommar med alla dessa ständig stora vattenkannor som man släpade omkring på och fyllde och slabbade runt med och spillde på parkettgolv som blir förstört och så vattnade man så det rann över och forsade ner på grannen som blev skogstokig och gnällde.
Jag mindes en speciell sommar som var så här:
Sverige känns plötsligt som en tropisk nation och blommorna drar vatten till och med på nätterna. Och så åker man bort på ett par dagars semester på nåt spa och det blir ännu varmare och man ber en son vattna och det gör han väl om man tjatar, men det där med att vattna lite grand varje dag låter ju alldeles för jobbigt för en senpubertetsgosse så det går väl lika bra att hälla på en jättekanna per kruka så att det räcker en vecka typ, hallå, hur svårt kan det vara att sköta en fucking pelargon?
– Känn efter med fingrarna i jorden om det är torrt. Då ska du vattna, säger du.
– Ja ja, det där blir bra, svarar han.
– Gör du det då? frågar du ont anande.
– Du, det är rätt äckligt att sticka ner fingrar i jord, säger han.
Så kommer man hem från sitt spa och det första man funderar på är vem ska ska ha spö. Blommorna ser dränkta ut, ser tragiska ut. Spinniga och man anar all världens ohyra i grenverket.
– Du har dränkt mina pelargoner, säger man och sonen fnyser.
– Och? säger han ointresserat.
– Och! säger du surt.
– Och? svarar han basiskt.
– Det är blommor för tio tusen spänn, titta hur de ser ut. En Mårbacka kostar 139 pix.
– Dom har inte torkat i fall. Hade det varit bättre?
– Torkat? Det är ju lite svårt när du skapat ett regnskogsklimat här. Greta och Bolsonaro hade gråtit i varandras armar om de sett det här.
– Ja, men frågan nån annan nästa gång då ra.
Sedan kommer hösten och sist av allt kommer november. Och om ni trodde att det skulle bli en deprimerande månad så är det dags att lära sig njuta nu. Inga bekymmer, ingen ångest. Tvärtom, nu kan man verkligen må bra. Sätta sig i en korgstol och bara titta på den svindyra Mårbackan som står där lite lagom luggsliten men ändå ganska stolt och tar det oerhört lugnt. Ingen stress. Ingen annan ambition annat än att överleva. Precis så borde vi människor vara, kan jag tänka när jag tittar på min sent knoppiga danska Mårbacka som ju går under det nästan lika vackra namnet Drottning Ingrid. Eller på en eller annan duktig flicka eller kvinna i min omgivning.
Ena året är våren för kall. Sedan är sommaren för varm. Så kan det gå. Det växlar.
Men hösten.
Hösten är nästan alltid perfekt. Särskilt november.
I alla fall för en pelargon. The Times They Are a-Changin’. Not.
Veckans värmlänningar
Sven-Ingvars grandiosa nya låt ”En liten bit av Värmeland” är ju en poetisk dröm. Här kan vi tala om ett nytt nationalepos. En ny nationalsång för Sveriges episka centrum. Oscar Magnusson goes Anders Fryxell.