Våra barn med könsdysfori måste få den vård de behöver

Debatt
PUBLICERAD:
Detta fick Astrid Lindgrens barnsjukhus att i strid med den egna professionen och Socialstyrelsens riktlinjer att drastiskt förändra möjligheten för barn med könsdysfori att få hjälp, skriver Ann-Christine Ruuth med flera.
Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT
Att låta barn på väg in i en pubertet de fasar för mest av allt i livet stå helt utan hjälp från vården är att leka med våra barns liv, skriver Ann-Christine Ruuth med flera.

Nu är det nog! den allmänna debatten framställs det ofta som att barn och ungdomar med könsdysfori får vård alldeles för lättvindigt. Verkligheten är en helt annan. Vi är många föräldrar som ser hur våra barn lider och hur svårt det är för dem att få någon som helst relevant hjälp. Att låta barn på väg in i en pubertet de fasar för mest av allt i livet stå helt utan hjälp från vården är att leka med våra barns liv.

Att vara ung transperson i väntan på vård kan bäst beskrivas som en oändlig väntan med olika besked från dag till dag. Som ett av våra barn uttryckte det: ”Det känns som att du har fått ett dödligt gift i dig. Du vet att det finns ett motgift, men du vet att just du kommer inte att få motgiftet.”

Väntetiden från att ett barn får en remiss till ett första besök till en av landets könsidentitetsmottagningar som jobbar med barn variera väldigt. De flesta får vänta minst två år på sitt första besök. Två år i ett barns liv är oändligt länge och väldigt långt från den tid vårdgarantin utlovar på 90 dagar för ett första besök på en specialistmottagning efter att du fått en remiss.

Tidigare var det efter två år möjligt att få en utredning som normalt tar ett år. Därefter en diagnos och möjlighet till vård, olika beroende på person och ålder. För barn på väg in i puberteten var det möjligt att få stopphormoner. En hjälp att pausa en pubertet där kroppen annars allt mer förvandlas till något barnet inte alls känner sig hemma i. För övrigt exakt samma medicin som barn som kommer in för tidigt i puberteten får och har fått länge.

Nu har först Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB), därefter andra kliniker som följt efter, ryckt undan den möjligheten och våra barn befinner sig i limbo. Det beslut som tagits om att inte erbjuda vård till transbarn är taget utan att involvera den vårdpersonal som jobbar direkt med transvård. Dessa har varit direkt kritiska till beslutet. ALB har inte heller grundat sitt beslut på Socialstyrelsens riktlinjer, utan snarare på den allmänna förenklade och populistiska debatt som förs.

Konkret hänvisar Astrid Lindgrens barnsjukhus till ett brittiskt domslut: Tavistock and Portman NHS Foundation Trust vs Keira Bell – ett domslut där en ung person som fått hormonbehandling och sedan ångrat sig, stämt kliniken som stått för vården. När Astrid Lindgrens barnsjukhus tog sitt beslut hade en lägre domstol dömt mot kliniken, vilket skapade debatt i Storbritannien.

Detta fick Astrid Lindgrens barnsjukhus att i strid med den egna professionen och Socialstyrelsens riktlinjer att drastiskt förändra möjligheten för barn med könsdysfori att få hjälp. Att domen överklagades till högre instans och den dom Astrid Lindgrens barnsjukhus grundade sitt beslut dömdes ut som helt felaktig är däremot inget Astrid Lindgrens barnsjukhus har tagit någon som helst hänsyn till.

Hur beslutet om att inte längre hjälpa barn med könsdysfori har kommunicerats har varierat. På sina håll har det varit under all kritik. I till exempel Lund har besked ändrats från vecka till vecka. Från beskedet att snart får ni hjälp till att ni inte kommer att få någon hjälp alls innan barnet är 17 år. Det verkar råda total förvirring på kliniken och ingen vill ta ansvar för de beslut som tas och sedan ändras.

Vårt tålamod är slut. Med Förbundet Transammans, Sveriges största förening för transpersoner och närstående kräver vi att våra barn ska få den vård de behöver.

Ann-Christine Ruuth

Ordförande, Förbundet Transammans

Martin Nihlgård

Pappa och styrelsen, Förbundet Transammans

Kristian Ek

Pappa och styrelsen, Förbundet Transammans

samt ytterligare 234 föräldrar/nära anhöriga

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.