Regeringen går ett steg längre och vill nu utreda möjligheten till hemlig husrannsakan i preventivt syfte, utan konkret misstanke om brott. Samtidigt ska utredningen ta ställning till om skyddet för privat- och familjeliv respektive den personliga integriteten bör stärkas. Det är två utredningsdirektiv som är svåra att förena, om det överhuvudtaget är möjligt.
I går fick inrikesminister Mikael Damberg (S) det att framstå som att han presenterade två nyheter, när det bara handlade om en – husrannsakan i preventivt syfte. Redan i augusti kallade han till pressträff för att tala om att regeringen ville utreda hur polisen skulle kunna få utökad möjlighet till hemlig avlyssning, utan krav på konkret misstanke mot en utpekad person. Sedan dess har det varit relativt tyst.
Det är uppenbart att regeringen har tuggat om förslaget sedan dess. För nu när utredningen tillsätts, över två månader senare, väljer regeringen att vidga utredningen till att även omfatta hemlig husrannsakan utan konkret misstanke om brott, och utan att meddela den som berörs.
För bara några dagar sedan beslutade riksdagen att polisen får möjlighet att göra husrannsakan efter vapen och andra farliga föremål i gemensamma utrymmen i flerbostadshus. Det handlar om trappuppgångar, källargångar och liknande. Lagförslaget föregicks av en utredning som ansåg att det skulle vara ett alltför omfattande integritetsingripande att polisen skulle få möjlighet att göra det i människors bostäder i preventiva syften.
Regeringen är fullt medveten om att deras vilja att vidga polisens möjligheter att använda hemliga tvångsmedel är att tänja på gränserna för skyddet av privat- och familjelivet och den personliga integriteten. Att regeringen vill att utredningen tar ställning till om skyddet för privat- och familjeliv och den personliga integriteten bör stärkas är ett sätt att lindra kritiken. Utredningen kan möjligen komma fram till en procedur som lindrar konsekvenserna, men det går inte att stärka den personliga integriteten om man inför något som i dag är förbjudet med hänvisning till just integritetsskäl.
Hemliga tvångsmedel är nödvändiga för att bekämpa grov brottslighet, men det måste finnas en balans. En rimlig sådan är att det finns garantier för att förhindra att det missbrukas, utnyttjas eller användas godtyckligt. Det saknas dessvärre inte exempel på när detta sker. Till exempel avlyssnades Karl Hedin utan lagstöd under utredningen mot honom. Och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden kritiserar återkommande användningen av hemliga tvångsmedel i enskilda fall. Om kraven sänks lär det resultera i fler liknande fall. Misstanke om ett konkret brott bör därför fortsatt vara ett krav för ingrepp från statens sida mot en medborgare.
Det måste finnas starka skäl för att kunna rättfärdiga så här ingripande ingrepp från staten sida, som hemliga husrannsakningar i människors hem är. Den allmänna brottsutvecklingen bör inte ses som ett sådant skäl. Att det allmänna misslyckats med att bryta brottsutvecklingen är inte en ursäkt för att kompromissa med grundläggande fri- och rättigheter och införa repressiva åtgärder.
Det är för den här typen av godtycklighet som våra friheter finns till för att skydda oss mot. Det enda sättet att göra det rättssäkert är att inte genomföra det.