I går inleddes klimattoppmötet COP26 i Glasgow, där världens ledare samlas för att förhandla om hur Parisavtalet ska genomföras i praktiken och hur det ska finansieras. Under de två första dagarna kommer presidenter och regeringschefer att presentera sina klimatambitioner. Eftersom klimatet är ett hot, måste de hålla sina huvuden kalla.
Detta är första tillfället sedan Parisavtalet förhandlades fram som länderna förväntas lämna in nya eller uppdaterade klimatåtaganden. Stort fokus lär vara på om ländernas samlade klimatambitioner svarar mot 1,5-gradersmålet, och utformningen av Parisavtalets regelbok om till exempel handel med utsläppsrätter. Klimatmötet har beskrivits som avgörande för att målsättningen inte ska gå förlorad.
Här hemma i Sverige försökte nätverket Extinction Rebellion i söndags störa flygtrafiken genom flera aktioner på svenska flygplatser. Det är en kontroversiell klimataktivistgrupp som för några år sedan etablerade sig i Sverige. Namnet antyder vad det handlar om – uppror mot utrotningen. Utomlands har gruppen stått för uppmärksammade demonstrationer där budskapet är glasklart: om vi inte handlar nu, kommer vi alla att dö. Internationellt har nätverket kritiserats för att vara en domedagssekt som sprider alarmism.
Inför COP26 delade FN på sitt officiella Twitter-konto en video när en animerad dinosaurie talar i FN:s högkvarter. Tänk om vi hade spenderat hundratals miljarder per år för att subventionera gigantiska meteoriter – det är vad ni gör just nu, säger den tecknade reptilen. Budskapet är lika glasklart som från Extinction Rebellion: rädda mänskligheten medan det är möjligt.
Det hela är bisarrt. Även om klimatförändringarna är allvarliga och måste hanteras, finns det ingen forskning som pekar på att mänskligheten utrotas. Man måste kunna skilja på att beskriva allvaret och att skrämmas. Klarar man inte av att beskriva problembilden på ett seriöst sätt riskerar lösningarna att bli fel. Att fatta beslut i affekt eller grundat på rädsla brukar sällan bli bra.
Den upplevda trögheten i det politiska systemet har övergått till frustration och en kommunikation som till stor del bygger på rädsla och skam. How dare you, sade till exempel Greta Thunberg för några år sedan när hon med tårar i ögonen spände blicken i världsledarna på ett klimattoppmöte i New York. Hon menade att de hade stulit hennes drömmar och barndom med deras tomma ord.
Klimatet och miljön går inte att lösa i en handvändning. Om världen skulle stanna upp helt eller om den mänskliga aktiviteten skulle minska avsevärt på kort tid utan ny teknik som kan ersätta nuvarande teknik, lär det ske till en kostnad som få skulle vilja betala priset för. Utebliven tillväxt, fattigdom och arbetslöshet är sådant som påverkar både människor och samhällen. Utveckling förutsätter verksamhet, det visar inte minst industrin i Sverige med sitt arbete med att minska sin klimatpåverkan.
Det förtar dock inte det faktum att många utsläppsländer inte har tagit problematiken på allvar, exempelvis Kina som knappt deltar i konferensen alls. Eller att omställningen kan gå snabbare.
Den rädsla och skam som sprider sig likt ett virus från klimataktivister till officiella FN-organ är inte sund. Det öppnar för panikartade lösningar som kan komma att stå mänskligheten betydligt dyrare än ett inbillat nära förestående hot om mänsklighetens utrotning.