Politik är att synas

Ledare
PUBLICERAD:
Ulf Kristersson (M) syns ofta med sin hund.
Foto: Pontus Lundahl/TT
En bild säger mer än tusen ord och politik handlar om förtroende. Med de bägge sentenserna i bakhuvudet är det inte svårt att förstå att sociala medier blivit allt viktigare för våra partiledare. Men frågan är vad som händer om väljarna upplever bilderna som alltför regisserade.

På Dagens industris debattsida (25/10) kunde man nyligen läsa en text av Bengt Johansson och Orla Vigsø, professorer vid Göteborgs universitet. De noterar att det blivit allt vanligare att partiledare låter sig fotograferas när de är ute på en joggingtur. De ger ett historiskt perspektiv och konstaterar att det förr var ovanligt att våra folkvalda på detta sätt visade upp en privat sida av sig själva.

Johansson och Vigsø konstaterar att det svenska politikeridealet är ”den gode grannen”. Vi vill rösta på någon som är som folk är mest – bara möjligtvis lite präktigare.

Det är intressant att studera hur politiker vårdar sitt varumärke. Samtliga partiledare i riksdagen använder sociala medier och hur de framställer sig där är ingen slump. De vill visuellt forma en berättelse om sig själva och sin politik. Detta kan man se om man exempelvis tittar på partiledarnas Instagramkonton.

Vem tror ni att det är som ofta låter sig porträtteras talande i telefon eller i möten med andra personer? Ja, det är naturligtvis den så kallade ”mästerförhandlaren” Stefan Löfven. Hans efterträdare, Magdalena Andersson, har en mer folklig framtoning. Andersson paddlar, steker svamp samt visar upp sig i folkdräkt.

Många partiledare har bilder där är på arbetsplatsbesök och har tagit på sig en skyddshjälm, men ingen har fler sådana foton än vänsterledaren Nooshi Dadgostar. Miljöpartiets Per Bolund besöker en återvinningscentral och plockar skräp i naturen, medan språkrörskollegan Märta Stenevi åker tåg och deltar i demonstrationer.

Generellt är det färre matbilder än vad många svenskar visar upp i sociala medier. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson delar dock bilder där han lagar husmanskost samt gör reklam för sin så kallade korvresa.

Både Annie Lööf (C) och Ebba Busch (KD) har en del bilder där man ser ryggen på deras barn. De lyfter också i sina profiler fram att de förutom att vara partiledare även är mamma. På L-ledaren Nyamko Sabunis sida är det mycket foton från svenska skolmiljöer. Det vanligaste motivet hos Moderaternas Ulf Kristersson verkar dock – förutom han själv – vara familjens hund!

Egentligen skiljer sig inte partiledarnas förhållande till sociala medier så mycket från hur gemene man väljer att visa upp sig. Men det är ändå värt att fundera på vad det innebär för demokratin om partiledare mer och mer blir en personlighet man ska tycka om, snarare än en företrädare för en viss ideologi.

Johansson och Vigsø konstaterar att Nigel Farage byggde sin popularitet hos engelsmännen, delvis genom att låta sig förevigas när han drack öl och rökte cigaretter. Man kan spekulera kring hur sådana porträtt av våra partiledare skulle tas emot i Sverige. En del skulle kanske bli förfärade, men andra skulle nog uppskatta en bild som känns mindre skönmålad.

Partistrategerna vet att sociala medier är betydelsefulla i människors liv. Och kanske dröjer det inte länge förrän politiska kommentatorer börjar använda partiledarnas val av bilder som en spåkula för vilken riktning politiken är på väg att ta.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.