Krönika: ”När pappor dör, då växer det sly överallt”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Att förlora en närstående är som att mista en bit av sig själv. Göran Tunström skrev i romanen Berömda män som varit i Sunne: "När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt." Jag miste min mamma 2015. Pappa somnade in stilla i oktober 2021. Båda fattas mig lika mycket fastän de var olika som natt och dag. Jag är tacksam över att jag fanns vid pappas sida under hans sista tid i livet – det gör sorgen lättare att bära.
Foto: Åsa Eneljung
Läkaren ringde.
”Din pappa har bara dagar, veckor eller månader kvar att leva.”
Allt stannar. Jag fryser, ända in i märgen, där jag sitter under syrenträdet i högsommarvärmen.

Det går veckor. Det blir plötsligt höst. Pappa får palliativ vård hemma för sin obotliga hjärtsvikt. Han börjar tackla av. Benen bär inte längre. Jag bestämmer mig för att flytta in till pappa och hans sambo på gården i Bohuslän, hans älskade hem, som har varit i familjens ägo i sex generationer. Vill finnas där när pappa behöver mig som mest.

Jag får förmånen att betrakta den villkorslösa kärleken mellan min far och hans sambo Laila. De kramas och pussas, pratar om gamla minnen, skrattar och gråter tillsammans. Varje ögonblick är dyrbart.

De berättar om hur de brukade sparka undan trasmattorna på golvet och dansa i köket. Laila var dansinstruktör och pappa en skicklig musiker – mellan dem fanns total samklang, alltsedan första gången de möttes. När pappas fingrar inte längre ville lyda honom i september försvann spelglädjen. Men hans passion för musik fanns kvar. Jag glömmer aldrig hur hans blå ögon tårades när vi lyssnade på några få låtar vid köksbordet – däribland ”Dream a little dream” med Pink Martini och "You’re in my heart” med Rod Stewart. Just den där kvällen skulle komma att bli vår allra sista tillsammans.

Jag hade varit ute i skogen tidigare på eftermiddagen med pappas två jämthundar. Luften är lättare att andas bland träd, kullar, mjuk mossa och porlande bäckar. Mitt i allt det vackra kom Gunnar Ehnes dikt ”Kvällsböna" över mig:

Har du nôn skog

i din himmel, du Gud

Te gå i en finen kväll

En tocken där gammel skog, du vet

mä smörsôpp å kantarell

Jag satte mig på en stubbe och grät. Så liten, rädd och maktlös inför det oundvikliga. Tänk om en hade kunnat ta några friska år från sitt liv och skänka bort dem. Då hade jag gett mer tid att leva till pappa, utan att tveka. Genom hela mitt liv var han en klippa, som jag alltid kunde lita på. Han ville gärna berätta om när vi två hämtade min allra första cykel och jag utbrast: "Pappa, jag är så glad att det skrattar i hela kroppen!". Detta tänkte jag på i den tysta skogen.

Till kvällsmaten smörstekte jag svampen jag plockat och serverade kantarellsmörgåsar med ost, stekt ägg och en grön persiljekvist ovanpå. Det blev pappas sista måltid. Han var trött och ville lägga sig tidigt, komma till ro. Men när mörkret föll kom oron, rastlösheten och han fick allt svårare att andas. För att lindra hans symptom och plågsamma dödsångest fick han sprutor med lugnande medicin av sjuksköterskor, var fjärde timme.

”Tack. Ett evigt stort tack för allt”, viskade pappa när jag gav honom kolsyrat vatten att dricka genom ett sugrör. Vi kom varandra otroligt nära de sista veckorna i hans liv. Det kändes viktigt att han fick behålla sin värdighet trots att vi fick hjälpa honom med i princip allt. Stundtals var det tungt, både känslomässigt och fysiskt. Men vi hade också roligt mellan varven. Varje gång jag skulle lyfta upp pappa, som var relativt lång och vägde 88 kilo, lade han armarna om min hals och låtsades att vi skulle dansa. Sista gången kunde han knappt prata, men när jag frågade: ”En tango, som vanligt?” lyckades han få fram: ”Nej – vi tar en hambo!”

Hörseln och känseln är det sista som försvinner i livets slutskede. Mina sista ord till pappa under natten kommer jag ihåg ordagrant. Jag strök honom försiktigt över håret och viskade i hans öra: ”Vi älskar dig pappa och finns hos dig hela vägen. Du är inte ensam.”

Strax före gryningen somnade han in, stilla och fridfullt, hemma i sin säng.

Sista sången som jag sjöng för min älskade far Ove skickar jag med till var och en som orkat läsa ända till slutet:

Du vet väl om att du är värdefull

Att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

För ingen annan är som du"

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.