Barvå: När Sovjet stötte på grund

Signerat
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"U 137" på grund i Gåsefjärden.
Foto: Stefan Lindblom/TT
I dagarna är det 40 år sedan en sovjetisk ubåt gick på grund i Karlskrona skärgård och gjorde oss uppmärksamma på Sovjetunionens aggressiva planer.

Man kan säga att ubåtsjakternas åttiotal inleddes den där oktobernatten, men Sovjetunionen hade redan tidigare bedrivit ubåtskränkningar mot Sverige och andra länder. Men det var nu som de skulle öka i både omfång och djärvhet, trots att man faktiskt blev påkomna.

Det var klockan 19.57 tisdagen den 27 oktober 1981 som ubåten S-363 gick på grundet i militärt skyddsområde vid Torumskär i Gåsefjärden. Vi kallar den oftast för U 137 eftersom det var det namn som gavs vid tillfället. Enligt Natos klassificering var det en Whiskey-ubåt. Förvisso ålderstigen var hon ändå fullt fungerade. Öbor kunde under hela natten höra hur hon försökte komma loss, men tog det för en svensk marinövning.

Det var först på morgonen den 28 oktober som en fiskare upptäckte ubåten, varpå han larmade örlogsbasen i Karlskrona. Vedettbåten HMS Smyge med kommendörkapten Karl Andersson ombord blev den första som lade till och kontaktade ubåten. Befälhavaren, kapten av tredje rangen Anatolij Gusjtjin, hävdade att de navigerat fel. För att visa detta plockade de fram ett sjökort som var ovanligt detaljerat, men så röt ett befäl till och istället tog man fram ett annat som visade hela södra Östersjön.

Därefter hände mycket snabbt. Försvarsmakten slog en järnring kring ubåten. Permissioner drog in, jägarförband grupperades på de kringliggande öarna. Samtidigt satte en sovjetisk flottstyrka kurs mot Sverige.

Major Rolf Lindén vid kustartilleriet hade börjat bemanna sina batterier. Det var en kamp mot klockan för de sovjetiska fartygen kom allt närmare territorialvattengränsen. Då bytte Lindén till en särskild hoppfrekvens på eldledningsradarn som bara skulle användas i krig. Budskapet uppfattades av viceamiral Aleksej Kalinin, som förde befälet från den sovjetiska jagaren Obraztsovyj, och hans flottstyrka gjorde halt bara 400 meter från gränsen.

Man gav dock inte upp än. Först långt senare har det framkommit att Sovjetunionen planerade en fritagning med hjälp av en specialstyrka (Spetznaz) från Östersjömarinen som skulle ha ägt rum klockan 03.00 den 30 oktober, men att den blåstes av bara en halvtimme innan då man bedömde att den svenska styrkeuppbyggnaden blivit för kraftig. Isbrytaren Thule lade sig också i vägen vid inloppet till Gåsefjärden.

Den svenska ubåten Neptun jagade runt en sovjetisk högsjöbogserare innan denne gav upp. Hon gjorde också demonstrativa besök mitt i den sovjetiska flottstyrkan för att visa hur sårbara de var.

Efter några dagars diskussioner gick till slut gick Sovjetunionen med på att kapten Gusjtjin och hans sekond, tillika den politiske officeren, Vasilij Besedin, kunde förhöras. De inleddes klockan 13.30 den 2 november och pågick i sex timmar ombord på torpedbåten HMS Västervik utan att de egentligen gav något. Under tiden blåste det upp till hård sjö och ubåten fick slagsida och skickade upp nödraketer. Hon drogs då loss från grundet och flyttades lite längre in i fjärden.

Det hela tog en ny vändning när forskare från FOA, Försvarets forskningsanstalt, gjorde mätningar från ett specialinrett fartyg från Kustbevakningen som låg an mot ubåten. Då upptäcktes strålning från den radioaktiva isotopen uran-238. Ubåten var kärnvapenbestyckad. Den 5 november släppte statsminister Thorbjörn Fälldin den nyheten. Det var förmodligen en av orsakerna till att man sedan, dagen därpå, släppte ubåten. Incidenten var över för den här gången.

Men vad gjorde S-363 här? Felnavigering är ytterst osannolikt då hon hade fyra olika navigationssystem ombord. Hon befann sig också i en militär farled och måste ha girat efter den ett par gånger. Vid tidpunkten var dock ett ensmärke dolt av ett buskage vilket kan vara det som gjorde att hon girade för sent och gick på grundet. Några dagar innan grundstötningen mottog ubåten också signalmeddelande från den militära underrättelsetjänsten GRU med en kod om att ta fram en förseglad hemlig order.

Vid den här tiden var den sovjetiska statsledningen oerhört paranoida och misstänkte att västmakterna hade för avsikt att sätta in ett överraskande kärnvapenanfall. För att förutsäga detta satte man i maj 1981 i gång Operation Ryan (en förkortning som betyder "kärnvapenrobotanfall) och dess tvilling anti-Ryan som innebar att förekomma ett sådant anfall med ett eget. Detta krävde förberedelser och framgrupperingar för bland annat attentat och sabotageaktioner.

Dessa riktade sig också mot förment neutrala Sverige. I sin bok Omöjlig ubåt spekulerar den pensionerade kommendören Nils-Ove Jansson att S-363:s uppdrag kan ha varit att ta ombord några dykare som förberett för utplacering av atomminor i örlogsbasen i Karlskrona. Det vore en klassisk anti-Ryan-operation. Gusjtjin hade inte heller högst grad ombord. Att stabschefen för 157:e ubåtsbrigaden, en GRU-post, kommendör Josef Avrukjevitj var med ombord, säger oss också att det rörde sig om en specialoperation.

Trots att de blev upptäckta så ansåg man i Kreml att det var värt det hela, och därmed kunde kränkningarna fortsätta under resten av 1980-talet.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.