Värmlänningen Jonas gör teater om Andrées katastroffärd

Ingenjör Andrées polarexpedition blev berömd – men sällsynt misslyckad.

Nu blir den katastrofala ballongfärden teater.

Värmlänningen Jonas Österberg Nilsson har både skrivit och regisserat ”De förlorade hjältarnas land”, som har premiär på Uppsala stadsteater den 30 oktober.

Salomon Andrée siktade på Nordpolen, men luftballongen som han och expeditionskamraterna Nils Strindberg och den Karlstadsfödde Knut Frænkel färdades i kraschlandade på polarisen, redan två dagar efter att de lyft från marken.

Vad sa de till varandra efter kraschen? Vad bråkade de om? Insåg de direkt hur illa ute de var? Hur hanterade de sitt öde?

Den typen av frågor vill Jonas Österberg Nilsson utforska i sin pjäs.

– Många har fokuserat på det historiska skeendet och det är det man kan läsa om. Det som beskrivs då är det vi vet, men vad är det vi inte vet? De gick tre månader på isen. De måste ha pratat, de måste ha varit extremt besvikna, arga och ifrågasatt allas kompetens efter att de kraschlandat, säger han.

Går mitt i ingenstans

De förlorade hjältarnas land är hans berättelse om Andrée-expeditionen och de tre människor som gick till spillo – och till historien.

Han har skrivit på pjäsen i fem år. Inspirationen till projektet kom när han läste Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria”.

– Jag läste den direkt när den kom ut och då kunde jag redan lite om expeditionen efter att jag som liten sett Jan Troells film på tv.

Vad var det som fångade dig så i berättelsen?

– Det är de existentiella frågorna. Expeditionsmedlemmarna utsätts väldigt direkt för dem, när de går där mitt i ingenstans. Vad är meningen med mitt liv om jag ska dö nu? De måste ha känt en total existentiell ångest och tomhet. Dessutom visste de att Nansen hade varit borta i tre år och överlevt mirakulöst, medan hundratals andra som försökt nå Nordpolen strukit med.

Ångesten sipprar igenom

Kanske lyckades trion hålla hoppet uppe, kanske inte. Jonas tror att många äventyrare fokuserar i stunden: ”det här ska gå bra”, ”nu packar vi om”, ”nu vandrar vi dit”.

– De försöker nog förhålla sig så, men känslan av ångest sipprar igenom. De tänker att nu ska vi försöka, nu tar vi ett steg till, men de förstår snart att de går på ett isblock som rör sig snabbare norrut än de går söderut. Och de kan inte kommunicera med omvärlden.

Det låter som en mardröm.

– Precis! Hela tiden ställs de inför prövningar. Allteftersom måste tanken på att någonsin komma hem bli mer och mer fjärran.

Hittar på med respekt

Ingen kan veta vad de tre verkligen sa till varandra och hur de upplevde sina sista månader i livet. Jonas gissar – med respekt.

– Jag försöker inte ge sken av att det är ett reportage. När man gör fiktion måste man tillåta sig att fantisera och att fokusera på det vi inte kan veta.

Vad skulle huvudpersonen själv tyckt om din pjäs tror du?

– Jag tror att han inte skulle tycka att han blev beskriven på ett rättvist sätt. Jag beskriver honom som högmodig, gniden, småsint och självisk. Det är väldigt tacksamt i ett drama att det finns en sådan figur. De andra tror jag skulle vara mer nöjda med hur de skildras.

Han framhåller att han känner en vördnad för de tre personerna. Tillsammans med produktionen har han besökt Norra begravningsplatsen i Solna. Där ligger kungar, statsministrar, industrimän – och de tre förlorade hjältarna, under ett magnifikt monument.

Är också en förlorad hjälte en hjälte?

– Jag diskuterar det i pjäsen och de diskuterar det: kommer vi att bli ihågkomna? Inför resan beskrevs Andrée i internationell press som en ny Columbus.

Deras djärva planer var vitt kända och de hyllades inför avfärden:

– Det var en tung börda på deras axlar och att ställa in gick inte, säger Jonas.

”Han är så dumdristig”

Om Andrée redan från början förstod att expeditionen skulle misslyckas är omtvistat, men man vet att han till exempel visste att ballongen läckte vätgas.

– Jag har ställt mig frågan. Visste de vad de gav sig i kast med eller tänkte de att det är dödsdömt men gjorde det ändå?

Tycker du de är hjältar?

– Jag vet inte. Det är svårt att säga. Jag tycker att han är så dumdistrig. Under fem år nu har jag funderat på var gränsen mellan mod och dumdistrighet går. Kanske behövs ett visst mått av dumdistrighet för att erövra något riktigt stort? Man riskerar mycket, men man måste också ta i, om man vill uppnå någonting. De offrade sina liv, men det var helt uppåt väggarna vilka felberäkningar de gjorde.

Från allt till inget

Andrée, Fraenkel och Strindberg hade verkligen mycket att förlora: de var ingenjörer, hade karriärer, Strindberg var nyförlovad.

– I det civiliserade samhället är de några. Det grusas så fort de lämnar civilisationen. Där är det ingen som tar hand om dem. Jag gissar att de blev varse hur livet kan skifta, från allt till inget.

Engagerar fortfarande

De startade sin ballongfärd i juli 1897 och de sista dagboksanteckningarna är från den 8 oktober. Deras kvarlevor hittades först 33 år senare.

Jonas Österberg Nilsson är långtifrån den första som tagit sig an det dödliga dramat på isen. Det har gjorts flera böcker, filmer och till och med en opera. Under sitt arbete har Jonas fått kontakt med många privatpersoner som är mycket engagerade i Andrées öde.

Han tror att just det misslyckade i färden och den olösta gåtan kring hur de dog, bidrar till det stora intresset. De nådde aldrig Nordpolen och kom heller aldrig hem.

– Vi pratar om dem idag, 124 år senare. Om de hade lyckats hade de absolut fått stort utrymme i svensk historia – det var ett otroligt spektakulärt uppdrag, att flyga ballong på det sättet på den här tiden – men frågan är om vi pratat om det lika mycket.

På liv och död

Och även om så många år gått, har berättelsen om de förlorade hjältarna något att säga oss i vår tid, tycker regissören.

– Framför allt är det ett drama mellan tre individer och hur de hanterar extrema förhållanden. Vi kanske har svårt att se oss själva i Arktis landskap, men vi kan också hamna i situationer där vi prövas på olika sätt, där vi får stå upp för vår moral. Vi kan få för mycket högmod och tippa över gränsen för vad vi kan utsätta andra för. Här handlar det på riktigt om liv och död.

Han tror också att många människor funderar över frågan om det liv vi lever är tillräckligt.

– De gjorde verkligen något av sitt liv. De riskerade sina liv för något som skulle förstora deras liv, men på kuppen förlorade de sina liv. Vi riskerar inte så mycket, men lever vi fullt ut?