Villan var övertänd – husdjuren kvar därinne: ”Jag skrek så jag kissade på mig”

– Jag bara skrek och skrek, säger Evelyn Carlsson. Jag skrek så jag kissade på mig.

På gårdsplanen låg Nagi, jaktkamraten, död. I huset, där inne i lågorna fanns lilla hunden Märta och katterna Gry och My.

Utsikten från Baggkullen i Gåsborn, Filipstad är vidunderlig. Sjön där nere, mångmilaskogen som rullar över höjderna mot skyn.

– Det var ett ruckel när jag köpte det 2011, säger Jonas Bjur. Nu orkar jag inte tänka på det, men en dag kommer det väl i kapp en, alla timmar jag lagt ner.

Det var ett ruckel när jag köpte det 2011.

Evelyn Carlsson flyttade in för fyra år sedan. De fick Algot för tre år sedan, och på julafton i fjol kom Arne. Huset blev ett hem, och de gjorde det till sitt. Det fattades bara panel på en vägg, sedan var det klart, totalrenoverat.

Glöder än

Det ryker fortfarande, efter fyra dagar finns glöden och hettan kvar under allt det svarta. Den nakna murstocken sticker upp, och ackumulatortanken.

– Farstun stod i lågor när jag kom, säger Evelyn. Dörren var öppen. Jag fick panik; jag såg inte dig någonstans.

Hon sprang runt huset, till altanen. Såg Nagi ligga där på gårdstunet.

– Jag slog sönder fönstret, säger Evelyn och visar röda sår på underarmarna. Röken bolmade ut, kolsvart tjock giftig rök och det var svart, helt svart som din tröja, där inne. Jag tänkte inte så mycket, bara att jag måste in och få ut dig Jonas. Dig och djuren!

Det låg bara minuter mellan fredagsmys och tragedin.

Evelyn hade varit hos sin syster med barnen.

– Vad sugen jag blev på pizza, sa systern när Evelyn skulle hem och laga middag.

Jonas var hos sin bror, som bor granne med Evelyns syster, och slaktade en gris.

– Jag skulle hem och hämta en maskin, för att vakuumförpacka köttet, men eftersom de köpt pizza så tog jag det efter maten.

Fick ont i magen

Familjerna blev sittande rätt länge vid matbordet och pratade. Klockan var runt nio när Jonas åkte för att hämta maskinen.

Jag kände direkt att något var fel.

– Jag kände direkt att något var fel. Det var helt mörkt här, vi brukar alltid ha några lampor tända. Jag fick ont i magen.

När han kom upp för backen hörde han brandlarmet.

– Nej, nej, nej! Paniken! Det var vidrigt! Jag sprang fram och öppnade dörren, och fick en chock. Det var så mycket rök. Jag hörde fönsterrutor spricka, och det regnade glas.

Jonas gav sig in, han kunde inte andas men han trevade sig fram till den stora hundburen i hallen och fick tag på Nagi, stövaren, favoriten som han fostrat till duktig jakthund och ständig följeslagare i skog och mark.

– Jag såg direkt att hon var död. Jag bar ut henne, och la henne här, framför trappan.

Sedan skulle han in igen, för att få ut katterna och hunden Märta.

– Min lilla Märta, säger Evelyn. Hon var min bebis, mitt allt innan jag träffade Jonas och barnen kom. Och hon var med mig precis överallt, utom den här dagen. Hon löpte och det fanns hanhundar hos syrran, så Märta fick stanna hemma.

När Jonas för några år sedan kom hem med Gry, en övergiven vildkattunge, bara fem veckor gammal steppade Märta in som hängiven fostermor.

– Kattungen fick dia henne, vi trodde inte det var sant – och mjölken kom! När Gry fick egna kattungar, hjälpte Märta till att dia igen. Lilla My var Grys unge.

Det gick inte. Jonas kom inte genom dörren.

– Det tog eld överallt. Det var explosionsartat, som om hela huset varit dränkt i bensin.

– Jag försökte ringa brandkåren, men det gick inte, jag kom inte fram. Jag ringde Evelyn, men hon hade lämnat mobilen i huset.

Åk hem för fan! Huset ert brinner!

Medan Jonas sprang mot grannen för att få hjälp att larma ringde han Evelyns svåger Mattias.

– Åk hem för fan! Huset ert brinner! skrek Mattias till mig, säger Evelyn. Jag sprang ut till bilen och körde som en blådåre.

Evelyn var på väg in genom fönstret för att rädda Jonas när hon hörde honom ropa på henne.

– Du tog tag i mig, säger Evelyn, och du fick dra mig från fönstret. Det går inte, sa du, det är för sent, de är borta.

”Surrealistiskt”

– Vi satt där borta vid spaden, säger Evelyn och pekar en bit från de rykande resterna av deras hem. Man kan inte veta hur man reagerar innan något sådant här händer. Jag skrek så jag höll på att bli galen, skrek och grät.

– Det var sån panik. Att sitta här och se allt, allt, inklusive de älskade djuren, försvinna. Jag var förbannad, rädd, ledsen. Och uppgiven.

– Sedan kom ambulans, polis och brandkår. Det var surrealistiskt.

Räddningstjänsten fick larmet klockan 21.11.

– Huset är helt övertänt, och det kommer inte gå att rädda, sade en operatör på SOS alarm till NWT när räddningsstyrkan nått fram.

Man inriktade sig på närliggande byggnader, och räddade stallet med grisarna och kaninerna, hundgården och grannvillan.

Evelyn och Jonas får nog aldrig veta vad som orsakade den våldsamma branden.

– De på brandkåren säger att det inte finns tillräckligt mycket kvar för att man ska kunna ta reda på det.

Förlusterna och det som krävs för att återställa allt som de kallade sitt hem är, i det här skedet, för stora för att omfattas av ord. Men familjen är omgiven av nära och kära och de har – visar det sig – en hel bygd och mer därtill av omtänksamma människor som backar upp dem.

Insamlingar

När Evelyn kom upp på lördagsmorgonen och lånade systerns mobil såg hon till sin förvåning att en vän, Agne Larsson, hade dragit igång en insamling åt dem på Facebook.

– Så otroligt fint gjort av Agne, och alla dessa människor som skänker pengar till oss.

– Man saknar ord, säger Jonas. Insamlingen är uppe i 47 000 kronor, och folk kommer med pengar till oss utöver det också. Totalt har vi fått runt 60 000 kronor.

Inte nog med det.

– Folk i bygden drog igång en insamling och kom med grejer åt oss till sockenstugan vid kyrkan, säger Jonas.

– Det gick knappt att ta sig in här först, säger Evelyn när hon öppnar dörren till sockenstugan. Det stod barnvagnar och spjälsängar ända ut i farstun.

De har hämtat lite kläder till sig och barnen, och börjat sortera för att få en överblick över alla dessa gåvor.

– Kläder, leksaker, pottor, blöjor... Vilka människor det finns! Det är vackert.

– Allt är så fint också, säger Jonas. I det här läget är man naturligtvis tacksam för allt, en t-shirt med hål är bättre än ingen t-shirt alls. Men se på det här, det är bara fina saker, en del är helt nytt.

– Vi vill passa på att tacka alla som ställer upp och hjälper oss. Stort tack!

De bor hos Evelyns syster nu men snart, om bara ett par veckor hoppas Evelyn och Jonas få hyra ett hus i trakten åt sig och barnen.