På landsbygden och i mindre orter har eleverna lägre förväntningar på sig själva, föräldrarna har lägre förväntningar på sina barn och lärarna har lägre förväntningar på eleverna, skriver Magnus Wallerå.
Elever som växer upp på landsbygden och i mindre städer har betydligt sämre chanser till en god skolgång än elever som växer upp i storstadsområdena. Och skillnaderna ökar. Både kommuner och rektorer har ett tungt ansvar för utvecklingen.
Redan långtidsutredningen från 2019 kunde, baserat på betygsresultaten, konstatera att elever som går i skolan på landsbygden lär sig mindre än elever i storstäderna, om man tar hänsyn till elevernas tidigare resultat och bakgrund. Dessa slutsatser bekräftas nu i en färsk analys av Timss 2019 – ett internationellt prov i naturkunskap och matematik – som skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren genomfört på uppdrag av Svenskt Näringsliv.
I Timss 2019 motsvarar resultatskillnaden mellan storstadsområden och landsbygd samt mindre orter hela 1-2 skolårs inlärning. Elever i övriga städer presterar ungefär mitt emellan dessa två grupper. Detta efter att man justerar för föräldrarnas utbildningsnivå, elevernas socioekonomiska bakgrund, födelseland, kön, med mera – alltså det som ibland kallas ”elevsammansättningen”. Det som är särskilt iögonfallande är att så få elever i landsbygdsskolorna når medelgoda eller riktigt goda resultat i Timss 2019.
Så skriver du en debattartikelTack vare de enkätundersökningar som genomförs i samband med Timss kan vi säga något om vad detta mönster beror på. Två faktorer tycks ha stor betydelse: låga förväntningar och ordningsproblem.
På landsbygden och i mindre orter har eleverna lägre förväntningar på sig själva, föräldrarna har lägre förväntningar på sina barn och lärarna har lägre förväntningar på eleverna. Mycket tyder på att dessa låga förväntningar är självuppfyllande och bidrar till de svaga kunskapsresultaten.
Därtill är ordningsproblemen större på landsbygden och i mindre orter. Mobbning är vanligare och eleverna känner sig mindre trygga. Även rektorerna på dessa skolor rapporterar större disciplinproblem, som störningar i klassrummet och våld mot lärare. Det är väl belagt att den här typen av ordningsproblem påverkar skolresultaten negativt.
Vad kan man då dra för slutsatser av detta?
För det första, att det svenska skolväsendet har ett allvarligt likvärdighetsproblem. Eleverna i glesbygd har sämre möjligheter än elever i storstadsområdena. Det är orättvist och dessutom ett problem för landets företag, som rekryterar i hela landet. Många stora företag verkar i små kommuner.
För det andra, att likvärdighetsproblemet – i motsats till vad som ibland hävdas – inte beror inte på skolvalet eller på friskolorna. Problemen är som störst i områden där få friskolor är etablerade och där möjligheten att välja skola i praktiken ofta är obefintlig.
För det tredje, att problemen till stor del beror på bristande ledarskap. Om det är låga förväntningar och ordningsproblem som drar ner glesbygdsskolornas resultat faller ett tungt ansvar på huvudmännen och rektorerna. Det är deras ansvar att lugn och ro råder i klassrummen. Och det är deras ansvar att eleverna utmanas och inspireras i skolan – oavsett vilken uppmuntran de får hemifrån.
Alla skolor på mindre orter är förstås inte dåliga – det finns högpresterande skolor på landsbygden och svagpresterande i de stora städerna. Men skillnaderna mellan stad och land är alldeles för stora i dag. Om hela landet ska leva måste skolorna vara bra – i hela landet.
Magnus Wallerå
Avdelningschef kompetensförsörjning, Svenskt Näringsliv