Civilsamhället inte utspelat

Ledare
PUBLICERAD:
Ensamhet breder ut sig.
Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix / TT
Ensamhet, isolering och otrygghet gör att många äldre inte vill bo kvar hemma. Samtidigt väljer många äldre att inte ansöka om plats till äldreboende eftersom det framstår som omöjligt att få. Den svenska statsindividualismen kan inte stävja ensamhet utan spär snarare på den.

Under det första halvåret i år fick 1 000 personer avslag på att få flytta till ett vård- och omsorgsboende, visar statistik från Ekot. Bland de som nekats plats finns exempel på ensamma äldre som är både sjuka och känner sig rädda eller isolerade.

Kommuner uppger också att det finns ett stort mörkertal, många väljer att dra tillbaka sin ansökan när de får reda på att ansökan förmodligen kommer avslås. Det vittnar om en upplevd hopplöshet inför det svenska välfärdssystemet.

En vanlig orsak till att ansökningar avslås är att kommunerna bedömer att den sökanden kan bo kvar hemma med viss hjälp. Kommunernas resurser är begränsade och deras uppdrag är att fördela dessa till de som är mest behövande. Det är dock till liten tröst för den som känner sig isolerad och rädd, eller har begränsade möjligheter att leva som man vill på grund av värk, krämpor, nedsatt syn eller sviktande minne.

Ålder är egentligen ett dåligt mått på om man är i behov av en plats på ett äldreboende. Samtidigt är det inte ett okänt problem att många äldre är ensamma och känner sig isolerade. Pandemin har lärt oss att en känsla av att vara isolerad är tärande, även för den som är yrkesverksam och har kollegor.

Sedan 2019 är det möjligt för kommuner att inrätta biståndsbedömda trygghetsboenden. Dessa är till för äldre som inte behöver vård och omsorg dygnet runt, men som skulle må bra av att flytta till ett boende med mer gemenskap. Men trots att boendeformen skulle göra gott för många, har bara 20 kommuner infört det.

Samtidigt går det inte att bortse från att Sverige som mellanmänskligt samhälle på sätt och vis har svikit sig själv. Den socialdemokratiska politiken på 1900-talet syftade till att befria individer från att vara beroende av civilsamhället, såsom andra individer, privata institutioner, familjen och organisationer. Det gör också något med synen på relationerna till sin nästa.

I utbyte mot ett högt skattetryck skulle staten skydda individen både rättsligt och socialt. Ingen skulle vara beroende av olika gemenskaper för sin trygghet, i stället ska det allmänna finnas tillhands. Den svenska statsindividualismen gör människan ensam, när kommun och stat sviker finns nästan inga andra sociala skyddsnät att falla tillbaka på.

Vad är det som säger att stiftelser, privatpersoner och andra organisationer på olika sätt inte skulle kunna sörja för social trygghet och gemenskap? Det skulle kunna vara ett komplement när det offentliga på olika sätt brister.

Det blir särskilt viktigt när staten skapat ett system som gör svenskarna till ett av världens mest ensamma folk, men inte förmår av att tillhandahålla den sociala trygghet som en gång var tanken att den skulle.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.