”Den höger som ignorerar hotet från Kina är inte min höger.” Så skrev Bawar Ismail, som bland annat medverkar på Göteborgs-Postens ledarsida, nyligen på Twitter (20/10). Bakgrunden är det bråk som blossat upp mellan profilerade högerprofiler om Sveriges förhållande till Kina.
Det började med att Ivar Arpi (tidigare på Svenska Dagbladets ledarsida) varnade för att ju mer beroende vi blir av kinesiska företag, desto mer makt får det kinesiska kommunistpartiet över oss. Arpi gjorde måhända ett retoriskt misstag som även skrev att han gärna betalade mer för varor som tillverkats i Sverige istället för i Kina. För genast fick han mothugg av bland andra tidigare moderatledaren Carl Bildt och tankesmedjan Timbros vd Benjamin Dousa.
Dessa kritiker varnade för att protektionism gör oss fattigare, och det är sant. Det är också sant att frihandel inte bara behöver vara gynnsamt ur ett ekonomiskt perspektiv utan även kan snabba på demokratiutveckling. Men som Johan Ingerö, policyansvarig i Kristdemokraterna, konstaterade är handeln med Kina inte särskilt fri.
Detta påtalade även David Josefsson, riksdagsledamot för Moderaterna, i en debattartikel på sajten Kinamedia i somras (3/7). Han beskrev där hur kinesiska företag dansar efter kommunistpartiets pipa och hur dessa företag förväntas agera på ett sätt som gynnar Kinas geopolitiska maktanspråk. Därför har vi kunnat se ett alltmer kriminellt agerande från kinesiska företag, exempelvis i form av industrispionage.
Det är även så att om man brinner för frihandel finns all anledning att reagera på det kinesiska fulspelet. Kinas agerande är det främsta skälet till att protektionistiska idéer på senare år vuxit sig allt starkare. Det var med hänvisning till Kina som den förre amerikanske presidenten Donald Trump hotade med strafftullar, men av bara farten hamnade andra länder i skottgluggen. Vill man värna frihandeln måste man således stå upp för att den bygger på spelregler som respekteras, även av Kina.
I Säkerhetspolisens årsbok 2020 kan man läsa att ”Kina har både avsikt och förmåga att försvaga och begränsa Sveriges handlingskraft, i de fall svenskt agerande uppfattas som ett hot mot kinesiska intressen”.
Vi måste alltså i vår handel med Kina vara vaksamma så att vi inte försätter oss i en beroendeställning som kan utnyttjas gentemot oss. Det handlar inte om protektionism utan om att inte äventyra vår säkerhet och vårt oberoende. Vi talar trots allt om en regim som gör sig skyldig till vad allt fler kategoriserar som ett folkmord på uighurer, och som är ett konstant hot mot sitt demokratiska grannland Taiwan.
Kina har närmat sig västvärlden i välstånd men inte i värderingar. Att i det läget enbart tala sig varm för betydelsen av frihandel är faktiskt naivt. Låter vi det kinesiska kommunistpartiet få en allt större kontroll över exempelvis svensk infrastruktur är det förenat med enorma risker.
Att vi kan beställa billig elektronik på nätet är naturligtvis trevligt, att kinesiska pengar räddat tillverkningen av Volvobilar likaså. Men vi måste förstå att makthavarna i Peking hela tiden har en baktanke. Deras mål är att etablera sig som en stormakt för att kontrollera resten av världen med de medel som krävs – må det vara ekonomiskt, politiskt eller militärt.
Vi skall fortsätta att handla med Kina, men inte till vilket pris som helst.