Alla elever borde läsa ”En värmländsk Hitler”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Anna-Lena Lodenius har skrivit en bok som alla elever borde läsa, skriver krönikör Lasse Anrell.
Det är mycket man inte vet om sitt gamla Värmland.
Som det här med nazismen, till exempel.

Plötsligt är nazismen är den mest omskrivna folkrörelsen i Värmland. Och då menar jag inte enmansnazismen på folktandvården utan den brunbruna röran för hundra år sen, som man plötsligt kan läsa hur mycket som helst om.

Jag kastar mig därför över några nyutkomna böcker som verkligen rotar runt i geggan.

Den första handlar om Värmlands Mengele. Rasbiologen Herman Lundborg hette han. Han var inte bara värmlänning – han var dessutom född i Väse, en ort som ligger mig varmt om hjärtat, och bodde även i Arvika, en ort som ligger mig e n o r m t varmt om hjärtat.

”Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” är skriven av Maja Hagerman och var nominerad till August-priset.

Herman var en riktig knäppgök som var professor i Uppsala och där ledde arbetet på världens första (!) rasbiologiska institut 1922 till 1935. Enligt Hagerman talade han ”hotfullt om rasblandningens degenererande effekter” samtidigt som han var en riktig drummel själv och fick barn med en kvinna som i hans kretsar ansågs vara ”fel typ” i Lappland.

Fader: okänd, tvingades hon säga. Jo jo. Fader: ökänd, hade väl varit mera sant. I alla fall i Väse och Arvika.

Just snyggt, Herman.

Just en snygg Väse-räv.

En kille från Arvika och Väse skulle alltså vara föregångare till Mengele och Hitler. De blev Hermans polare. Så klart. Han lärde dem ju hur de skulle agitera och vandra vilse i läkarvetenskapens utmarker.

Men det skulle bli värre ändå.

Jag kastar mig över en alldeles nyutkommen bok av Anna-Lena Lodenius.

Den har den bisarra titeln ”En värmländsk Hitler”. Varken mer eller mindre.

Mannen ifråga hette Birger Furugård och kom från Silbodal i trakten runt Årjäng. Han och hans bröder bildade ett svenskt nazistparti och det var väl ren tur att han aldrig blev någon riktig Hitler som lyckades med att ta över makten i Sverige och avliva alla judar och sossar.

Varför kan man ju spekulera kring. En stark arbetarrörelse, kanske, som visste hur man sluter sig samman och inte släpper in brunbrända element vare sig i regering eller i halvmilitära förband, medan man själv går under i bråk med kommunister och låter nassarna smyga in bakvägen i skydd av motsättningarna.

Eller på att Birger Furugård var en riktig sopa, kanske.

Han bodde i Deje och Molkom och var en lite lönnfet veterinär som la ner all tid i världen på att slippa jobba med kossorna – ”Ko-Hitler” var faktiskt ett av hans smeknamn bland folk på bôgda.

Han var lättalkoholiserad och en man som brann lika mycket för cognacsdrickande som för att slippa att kastrera grisar.

Han skrev ut cognac till hundar (!) i såna mängder att myndigheterna tvingades sätta stopp.

Birger Furugård blev lite bitter för det.

Lättkränkt gubbe med keps, typ.

Dessutom var han larvigt starstruck. Varje gång Deje-Hitler fick åka till Tyskland och träffa sina idoler Hitler, Himmler och Göring var han som ett barn och la ut bilder överallt i sociala medier. Typ.

Han plutade med ankläpparna på bilderna medan de tyska naziidolerna var betydligt mindre impade av den lönnfete värmlänningen i fusklederhosen.

Kunde man se i flödet.

Det fanns för övrigt fler värmlänningar med anspråk på att bli småhitler på den här tiden. En annan var landsfiskalen och åklagaren Albert Nelson som var en riktig klantskalle med hög svansföring.

Han var, pinsamt nog, från Arvika. Bodde i Karlstad.

Jag skäms fortfarande – hundra år senare.

Albert Nelson blev nån sorts liten light-fuhrer till slut – i hemmasydd dragshowuniform. Jösse-Hitler. Hur låter det? Så där va?

Och i Arvika fanns det, läser jag i Lodenius alldeles ypperliga bok, flera samarbetsmän som hjälpte tyskar med att avslöja judar och norrmän som flydde till Värmland under andra världskriget. De blev ofta flyktingarnas död. De tyskvänliga samarbetsmännen ville inte att det värmländska blodet skulle uppblandas med judiskt blod. Kanske inte ens med vanligt sketet purnorskt flyktingblod; parallellerna till vår tids politiska dårskaper är tydlig. Nästan övertydlig.

Det här är en mörk sida i den värmländska historien. Det glada folket i vår gemensamma bakgrund var stundtals riktiga politiska idioter.

Glada – men ändå – politiska idioter.

Glada historieberättare – men historielösa muppar.

Jag vet inte om alla värmlänningar känner till det här.

Jag gjorde det inte.

Men det är en historia vi inte får glömma. Jag tycker att Anna-Lena Lodenius bok borde vara obligatorisk läsning i alla värmländska skolor.

Elin Lundgren går under artistnamnet GERD.
Foto: David Möller

Veckans värmlänning

Elin Lundgren från Karlstad har artistnamnet GERD och hennes singel ”Lies for a liar” är bland de mest självlysande debuter jag hört på mycket, mycket länge. Dessutom är hon rödhårig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.