Moderaterna når inte ända fram

Ledare
PUBLICERAD:
Ulf Kristersson invigningstalar vid Moderaternas arbetsstämma.
Foto: Johan Nilsson/TT
Trots att den rödgröna regeringspolitiken inte direkt rosat marknaden så vill det inte riktigt lyfta för oppositionen. Annars så skulle opinionsmätningarna peka på ett större övertag. Det vill helt enkelt inte lyfta för Moderaterna, som nu inlett sin så kallade arbetsstämma i Helsingborg.

Under stämman skall ett nytt idéprogram tas fram, och inriktningen ligger i stort sett i linje med den politik som partiet fört sedan Ulf Kristersson blev partiledare. Inga överraskningar väntar och enigheten förefaller stor. Ungdomsförbundet MUF klagar pliktskyldigast på en del saker såsom ungdomsförbund plägar att göra.

De flesta saker är bra och en välkommen tillnyktring mot hur det varit tidigare när det gäller migration, integration och lag och ordning. Ibland tappar man bort sig, som i förslaget om anonyma vittnen, som i och för sig M redan driver. Visst är det viktigt med hårdare tag i ljuset av det ökade våldet och gängkriminaliteten, men historiskt har M värnat rättssäkerheten och nu gäller det att inte kasta ut barnet med badvattnet.

I sitt inledningstal sade Ulf Kristersson att de nu skall enas internt om olika sakfrågor. Sedan kan man förhandla om dessa med andra partier, förhoppningsvis som regeringsparti. Den interna enigheten kommer att bli enkel att uppnå i ett så pass toppstyrt parti som Moderaterna. Det är både en styrka och en svaghet. Styrkan är förstås enigheten och pragmatismen, som sedan får konsekvenser när man skall samarbeta med andra. Svagheten är den likformighet som gör att det inte är några som står emot när man går vilse, som under Reinfeldts sista tid.

De konflikter som finns i partiet har sällan med olika åsikter att göra. Motsättningarna finns mellan personer och grupperingar, inte sällan med rötter i gamla konflikter i ungdomsförbundet. Dessa har inte upphört och Expressen försökte i går (21/10) bena ut dessa i grunden personrelaterade stridigheter. Det är tämligen nedslående att ledande moderater håller på så här i stället för att lägga all energi på att vinna nästa val. Om ändå konflikterna handlade om det politiska sakinnehållet så att det fanns något att förhålla sig till!

Men vad är det då som gör att man inte når ända fram, trots den nuvarande regeringens ständigt manifesterade tillkortakommanden? En kan vara att de rödgröna faktiskt lyckats i sin strävan att så tvivel hos åtminstone några procent om oppositionens pålitlighet. Det kan man inte göra så mycket åt annat än att reagera på dumheter som blåbruna epitet och liknande. På gott och ont är det någon form av samarbete med SD som måste till för att inte ge bort makten till Socialdemokraterna under överskådlig tid.

En annan förklaring kan vara att många väljare känner att man inte riktigt bottnar, att den nya linjen inte känns övertygande och att man inte litar på att M och de övriga klarar av att genomföra sin politik. Ärren från Reinfeldtårens misstänkliggöranden sitter kvar. Det är också svårt att göra något åt annat än att hålla i och hålla ut.

En tredje förklaring är att man också missat att tala om annat än bara problemen och hur de måste lösas. Det krävs en smula hopp också, en berättelse om den framtid man ser och vill åstadkomma. Det behöver inte vara någon detaljerad utopisk vision som aldrig går att realisera, men åtminstone en bild av det Sverige man vill sträva efter. Det om något borde ju ett idéprogram innehålla.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.