Jozefine förlorade sin son: ”Det var det sista skriket jag fick höra från honom”

Saker vi inte pratar om. Niilo var bara tio dagar gammal när han dog. Den gränslösa sorgen över att ha förlorat sitt barn är något Jozefine Granfelt Heikkinen får leva med resten av sitt liv.

– Jag sa att det här kommer inte gå vägen. Alla peppade mig hela tiden men jag hade inget hopp – jag visste att det här inte skulle gå, säger hon.

En timmerbil, flera lyktor och ett hjärta med texten ”det vackraste i livet kan man inte ta på” pryder Niilos gravplats. På stenen finns ett litet hand- och fotavtryck.

Mamma Jozefine och mormor Åsa Hååkman Eriksson sätter sig på huk för att plocka bort några blöta löv. Över fyra år har gått sedan Niilo somnade in på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hans tid på jorden blev kort men satte stort avtryck i själ och hjärta.

– Han föddes på annandag påsk, så han var en liten påskgubbe. Jag visste hela tiden att det skulle bli en liten finnpôjk, och vi ville ha ett annorlunda namn, jag fastnade för Niilo med två i, säger Jozefine.

Förlossningen var långdragen och avancerad och Jozefine kände sig inte bara slut efteråt utan fick även feber och utslag.

– Jag kände mig febrig, konstig och fick ont i brösten, men jag tänkte att det kanske är så här det känns, jag visste ju inte annat, förklarar hon.

Jozefine låg kvar på sjukhuset två dagar och under den tiden var allt bra med Niilo. Han åt och sov och allt fungerade bra. Dock kände hon sig ensam på grund av att hon inte fick ta emot besök på grund av RS-virusets spridning.

– Jag ville bara hem, jag ville ju visa upp honom för alla.

Väl hemma började Jozefine att må ännu sämre, hon fick rådet att ta alvedon och avvakta. Efter några dagar hemma märkte hon även att det var något som inte stämde med Niilo.

– Han åt var fjärde timme, men en morgon när jag vaknade märkte jag att han inte hade ätit under natten och han var alldeles torr på läpparna. Då ringde jag 1177 och de sa att om jag inte lyckades få i honom något skulle vi åka in.

Jozefine tyckte dock att Niilo blev lite bättre under dagen och åkte senare iväg på sin kusins 25-årsfest. Under kalaset försökte hon amma honom men det ville han inte så till slut bad Jozefine sin syster och kusin att titta på honom.

– Då sa de att han är alldeles grå och att vi måste ringa ambulans.

En ambulans och en ambulanshelikopter kom till platsen och i samband med det ringde även Jozefines syster till mamma Åsa.

– Carro sa ”Niilo andas inte”. Där kan jag vara ärlig att säga att jag är glad att poliserna inte var ute den kvällen, säger Åsa och påpekar att bilfärden till festen gick snabbt.

Jag kommer aldrig glömma hans skrik, det var så hjärtskärande. Det var även det sista skriket jag fick höra från honom.

Ambulanshelikoptern flög Jozefine och Niilo till Centralsjukhuset i Karlstad. Personalen i helikoptern berättade för henne att Niilo förmodligen skulle tappa medvetandet på grund av det starka trycket när de lyfte.

Väl inne på sjukhuset konstaterades det att Niilo hade väldigt dåliga värden och att han knappt syresatte sig själv. Dock visste man inte vad det berodde på.

– Han fick syrgas och de misstänkte RS-virus. De berättade att alla värden gick neråt, levern, njurarna och hjärtat. De sa att de var tvungna att sätta in respirator och jag sa ”gör allt ni kan”, säger Jozefine.

Hon stannar plötsligt upp i sin berättelse och tårarna tränger fram.

– Förlåt, jag pratar så sällan om det här. Det kanske är tredje gången jag berättar hela händelseförloppet, säger hon och berättar att Niilo skrek till när de satte in respiratorn.

– Jag kommer aldrig glömma hans skrik, det var så hjärtskärande. Det var även det sista skriket jag fick höra från honom.

Taxi till Stockholm

Vid den här tidpunkten hade Jozefine själv även blivit sämre och hon minns att hon tänkte ”det här kommer inte gå vägen”.

Kort därefter flögs Niilo till Solna till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jozefine och Niilos pappa Jim blev satta i en taxi upp till Stockholm.

– Det var en helvetes resa.

Och det var även helikopterturen för Niilo. Han höll på att dö i luften fick Jozefine reda på när de anlände till sjukhuset. Jozefine minns att hon utbrast:

– Va? Vad är det som händer egentligen? Vad är det för fel på honom?

Hon minns att hon tyckte att det var så jobbigt att se honom efteråt. Han låg på en liten brits med armarna rakt ut och med massa slangar och maskiner.

– Tänk er som Jesus på korset, så såg han ut. Han låg naken och jag tyckte det såg hemskt och opersonligt ut. Det svischade förbi folk och jag tänkte att de ser inte det här, så jag bad om en filt som jag la på honom.

På sjukhuset sa personalen till Jozefine och Jim att de fanns en enda sak de kunde ta till för att rädda Niilo, en hjärt- och lungmaskin.

– De sa att det var en 50/50-chans att det skulle funka och att det kunde skada lungorna, men vi sa ”gör det bara”.

Dock gick det inte försöket bra, Niilo fick en blödning i lungan och fick opereras akut då han förlorat mycket blod.

– Man kände bara i den stunden ”vad fan händer”. Då kände jag att jag inte orkade något mer. Då ringde vi efter mamma och Tina (Jims mamma).

Tre olika virus

I samband med allt som hände började Jozefine att tänka på att hon själv mådde så dåligt och om det kunde finnas något samband med hennes och Niilos tillstånd.

– Jag la märkte till att jag var rödflammig på ben och höfter så jag tillkallade en sköterska och frågade om detta var något som kunde ha med Niilo att göra.

Jozefine skickades direkt till akuten, där det till slut konstaterades att hon bar på tre olika virus, exakt samma virus som Niilo drabbats av.

– Han blev så dålig eftersom han inte hade något immunförsvar, berättar Jozefine.

– Jag hade ett barnbarn jag var orolig över, men jag hade också ett barn att vara orolig för, säger mamma Åsa.

De förstod att det var illa med Niilo och på sjukhuset fick Jozefine och Jim frågan om de ville ha ett dop för Niilo. Något de ville.

Dopet genomfördes och Niilo blev allt sämre. En läkare förklarade kort inpå att de nu kommit till slutet och tillsammans med läkaren beslutade Jozefine och Jim sig för att stänga av respiratorn. Läkaren förklarade hur hela processen skulle gå till.

– Det kändes som det gick i slowmotion när vi gick ifrån rummet. Vi gick i samlad trupp. Under tiden vi hade suttit med läkaren hade de gjort det jättefint inne i rummet hos Niilo. Ett bord med ljus, blommor och saft. Och det spelades lite musik. Hela läkarteamet, alla läkare och alla undersköterskor och sköterskor som hade jobbat med Niilo var där inne, vi var säkert 30 personer i rummet, berättar hon och tillägger:

– Läkaren frågade oss om vi var redo. Niilo höll ett tag om mitt finger. När läkaren stängde av såg man direkt på Niilo att han tappade färg. Precis innan det hände tryckte han till mitt finger och så släppte han och då blev det för jobbigt för mig.

– Jag har alltid gjort allt för mina döttrar. Så när Josse tittade på mig och sa ”mamma, hjälp mig” och så kunde jag inte, säger Åsa och brister ut i gråt.

Läkaren klockade tiden för när Niilo somnade in.

– 10.36 dog han på morgonen och 22.36 kom han ut när han föddes, det är nästan lite...komiskt, berättar Jozefine och tillägger:

– Jag hade en kraftig infektion i kroppen så min sänka låg så pass högt att döden inte var långt undan.

Trots de fyra år som gått lever Niilos minne starkt. På Jozefine och Åsas armar finns hans namn intatuerat.

– Jag vet att du, Josse, var rädd för att vi skulle glömma bort Niilo, men det kommer vi aldrig göra, vi pratar och tänker på honom ofta, säger Åsa och de båda visar upp sina tatueringar.

Har det här påverkat dig i dina tankar att i framtiden försöka få fler barn? Är du rädd för att ge dig in i den processen igen?

– Ja de har påverkat mig, de var en tid då vi försökte skaffa fler barn. Men min kropp hade inte läkt på långa vägar så vi stannade den processen. Hela tiden hade jag i mitt hjärta att Niilo ville att jag skulle satsa och fokusera på mig själv för att börja kunna läka. Så därför utbildade jag mig först till undersköterska, som är ett otroligt givande jobb där jag lärt mig så mycket om mig själv och andra människor. Att finnas för de som har de svårt, det var min medicin. Men senare ville jag fortsätta att utvecklas så efter fyra år inom vården så sitter jag nu i skolbänken igen och läser till lärare, säger Jozefine.

Hon berättar att hon under den här svåra tiden fått bra stöttning från människor runt omkring henne.

– Jag haft bra stöd från min familj och min bästa vän Julia Jansson under den här tiden. Innebandyn har alltid legat mig varmt om hjärtat också och hållit igång mitt driv, avslutar Jozefine.

Läs också: