Det som än gång var omöjligt kommer helt plötsligt att vara möjligt. Vi ser nu, genom ungdomsförbundet SSU, början på en socialdemokratisk omprövning när det gäller synen på Sverigedemokraterna.
Politik är det möjligas konst, heter det, och förr eller senare kommer partierna att inse det fruktlösa i att stänga ute andra och försöka stigmatisera dem som vill försöka nå majoriteter i olika sakfrågor, enbart beroende på vilka som kan tänkas ingå i dessa majoriteter. Sverigedemokraterna är för stora för att man i längden kan låtsas som de inte finns. Den insikten börjar nu få fäste även hos Socialdemokraterna.
I början av månaden släppte den lämpligt nyvalda ordföranden för partiets ungdomsförbund SSU, Lisa Nåbo, på Expressens debattsida (1/10) en testballong tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Pavlos Cavalier Bizas om att söka stöd hos SD när det gäller höjda pensioner. S har under en längre tid drivit en populistisk pensionskampanj, anförd av socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi, och nu finns möjligheten att ta hjälp av SD.
Det var lite smygande, som tredje punkten av tre, som SSU ventilerade tanken att höja pensionsavgifterna med SD, ett parti som står utanför pensionsöverenskommelsen, eftersom man är missnöjda med att de borgerliga partierna bromsar. Debattartikeln handlade i stort om hur S inte skall vara främmande för att söka olika majoriteter med olika partier i olika sakfrågor. Alltså egentligen som parlamentarismen är tänkt att fungera, men som har blockerats av diverse december- och januariöverenskommelser.
Huruvida moderpartiet är moget för det än är oklart, men det är talande att utspelet sker när S är på väg att skaffa en ny partiledare, SSU precis fått en ny ledare, och det är val nästa år. Förr eller senare kommer S att acceptera SD som en parlamentarisk kraft att ta hänsyn till, precis som den borgerliga oppositionen redan gjort. Försöken att fula ut dem har misslyckats och varit rent kontraproduktiv.
När far super är det rätt, heter som bekant talesättet, och den dag S tar steget kommer det att hävdas att det var det enda rätta och naturliga. Och pensionerna kommer inte att vara den enda sakfrågan. S sneglar onekligen på sina danska kolleger och vill nog försöka sig på en liknande manöver där man desavouerat invandringskritikerna genom att göra deras egen politik till sin. Om det lyckas här är en annan historia, då S även måste ta hänsyn till Vänstern och Miljöpartiet.
Den inledda omsvängningen i SSU måste kännas bitter för den värmländska SSU:aren Alexander Paulsson, som blev totalt utfryst så sent som i somras när han tog en öl tillsammans med en person från SD:s ungdomsförbund. Det enda Paulsson ville var att föra ett samtal, även med en politisk motståndare. Det blir man inte smittad av.
Statsminister Stefan Löfven (S) gick sent omsider ut och talade om att det inte var aktuellt att lämna pensionsöverenskommelsen, men väl att notera är att han inte talade om att det är fel för att SD är ett särskilt sorts parti, utan han konstaterade att de inte är att lita på då de ändrat uppfattningar förr. Det är så man inleder en normaliseringsprocess.