Små gester och stora känslor när Marianne Mörck visar vägen till passionen

Marianne Mörck står ensam på scenen och förmedlar en rörande berättelse om hur tillbakahållen styrka och glädje kan få sitt utlopp. Teaterversionen av ”Britt-Marie var här” rymmer stora känslor, förmedlade via små gester.

I boken och filmen är det ett myller av människor i berättelsen om Britt-Marie, men i teaterversionen av ”Britt-Marie var här” är skådespelaren Marianne Mörck ensam på scenen.

Hon gör alla rollerna själv och byter skickligt sömlöst mellan huvudkaraktären Britt-Marie och alltifrån fotbollsspelande barn till stöddiga fotbollsförbundsgubbar.

Replikerna levereras med timing och starkt sinne för de många komiska poängerna och drastiska ordvändningarna, men utan stora åthävor.

Gesterna är små, men effekten stor, kan man sammanfatta hur Marianne Mörck förmedlar berättelsen om kvinnan som bedragen och tilltufsad, knuffas ut i ett nytt liv hon inte riktigt förstår och kraschlandar i.

Scenbilden är avskalad: en grusplan, några plaststolar, en fotboll. Ändå, eller kanske just därför, målas fullödiga bilder upp i betraktarnas inre: Marianne Mörck gestaltar så att vi ser barnen som gör Idioten (en övning på fotbollsträningen), den stökiga fritidsgården hon sanerar vid ankomsten, de jublande scenerna i fotbollscupen barnen längtat så efter att få spela.

Väl fångad färd

Marianne Mörck tar publiken med på hela färden från den strikta 63-åringens ankomst till det lilla samhället Borg, där det mesta tycks vara nedlagt, till hennes upptäckt av vad livet faktiskt kan innehålla, bortanför fönsterputs, välsorterade besticklådor och osynliggjort uppassande på en frånvarande make.”

Det blir mängder av skratt från den stora publiken, men också en och annan glänsande ögonvrå, för Marianne Mörck förvaltar också djupet i berättelsen. Det är något sorgligt över både huvudkaraktären och orten hon hamnar på, som båda liksom blivit över. Djupet framträder tydligare här än i filmen, om man nu ska våga jämföra två så skilda konstarter.

Sorg, vemod, kraft

Men vid sidan av sorg och vemod finns också kraften. Och passionen. Och den äkta glädjen, även bortom galghumorn.

Med fotbollen som samlingspunkt hittar Borg och Britt-Marie nya vägar som ger hopp och ny styrka.

I slutet av första akten (eller ska vi säga halvleken) får hon sparka iväg sin allra första boll och redan det blir en första hint om vart allt ska leda: framåt, uppåt, utåt.

Hjärtat värms.

Även i Värmland finns förstås också många orter som Borg, små samhällen som avlövats. Hoppas, hoppas att där också dyker upp en Britt-Marie. Kanske finns hon rentav redan där eller inom oss själva, om vi bara vågar känna efter?