Slavhandeln som slagträ

Ledare
PUBLICERAD:
Sverige spelade en marginell roll.
Foto: Peter Dejong/AP
I Amerika finns det människor vars far- eller morföräldrar föddes som slavar. Där är slaveriet ett nationellt sår som har en framträdande plats i det amerikanska kollektiva medvetandet. Det blir dock absurt när frågan om en historisk skuld kopplad till slaveriet, överförs hit till Sverige.

Den identitetspolitiska vänstern i vårt land får det mesta av sina stolligheter från sina amerikanska meningsfränder. Svenska aktivister som kallar sig själva antirasister – med det underförstådda men falska budskapet att de som inte håller med dem är rasister – gör sitt bästa för att kopiera ett amerikanskt narrativ om strukturell rasism och vita privilegier.

Detta är något man måste ha i bakhuvudet när man tar del av beskedet om att regeringen har beslutat att ge Forum för levande historia ett extra anslag på 1,7 miljoner kronor för att ta fram utbildningsmaterial om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. Till Dagens Nyheter (8/10) säger jämställdhets- och bostadsminister Märta Stenevi (MP) att ”slavhandeln är en del av berättelsen om Sverige”. Och det är förvisso sant. Men det är en högst marginell del vårt lands historia.

Kunskap är aldrig fel. Men skulle man försöka sig på att lista historiska oförrätter som svenskar och den svenska staten gjort sig skyldiga till finns det mycket mer relevanta saker att berätta om. Sveriges inblandning i den transatlantiska slavhandeln var synnerligen begränsad. Och till skillnad från Förenta Staterna finns det inga mörkhyade personer här som härstammar från slavar som fördes till vårt land.

Hur exempelvis samer, judar eller katoliker har behandlats i Sverige är mycket mer betydelsefullt om man vill förstå förekomsten av fördomar och förtryck genom århundradena.

Inte heller om vi lyfter blicken från Sverige och tänker globalt, går det att förstå varför en informationskampanj av det här slaget skulle vara angelägen. Att äga slavar var på intet sätt en unik västerländsk företeelse. Tvärtom har slaveri förekommit över hela vår jord – även svenskar har förslavats i Nordafrika – långt innan triangelhandeln inleddes och långt efter att de sista slavarna fördes från Afrika till den nya världen. Om det är något som särskiljer västerlandet, så är det att det var här som idén växte fram om att slaveriet var oförsvarbart.

Men när man i dag skall berätta om slaveriets historia reduceras den lätt till en postkolonial saga, där vita européer och amerikaner ensamma skall bära ansvaret för mänsklighetens sämsta sidor. Det är mot den bakgrunden som man måste ifrågasätta regeringens riktade satsning.

Det är utmärkt om barn och ungdomar får lära sig mer om svensk historia. Ägnar man tillräckligt många timmar till att förkovra sig kommer man tids nog naturligtvis att stifta bekantskap med den svenska kolonin S:t Barthélemy eller med Louis De Geers handelskompani. Men den som fördjupar sig i slaveriets historia kommer också att lära sig om hur den transatlantiska slavhandeln lutade sig mot en sedan länge existerande slavhandel i Afrika.

Den som utforskar vårt lands historia kommer att upptäcka både sådant som får oss att känna stolthet och sådant som fyller oss med skam. Men vill man på allvar förstå historien och hur den har format oss måste man gräva djupare än vad politiskt positionerande tillåter.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.