Robin Nilsson, 33, om lego, ny vänskap och att förlora ett barn

Under sju veckor har Robin Nilsson byggt lego i tv på bästa sändningstid.

Men också berättat om hur det är att förlora ett barn.

– Jag har velat prata mer om det än vad folk har velat prata med mig om det.

Vi träffar Robin Nilsson i hemmet i Årjäng. Där har han bott större delen av sitt liv, med några utflykter till Arvika och Kristinehamn.

Om han inte var ett bekant ansikte för Årjängsborna innan så är han det definitivt nu, efter flera veckors legobyggande i TV4.

– Det är väldigt mycket folk som kommer fram och pratar. Jag jobbar i en mataffär så det är dagligen som de kommer fram till mig, framför allt äldre som berättar att de hejar på mig. Det är svårt att veta hur man ska ta emot det, det blir lite surrealistiskt, säger han och skrattar.

En skrattande och leende Robin är det vi har vant oss vid att se i rutan bland alla färgglada klossar. Därför stack ett kort inslag i ett av avsnitten ut. Robin Nilsson berättar hur han och sambon Caroline förlorade sonen Alexander under sin första graviditet, för drygt fyra år sedan.

– Allt började helt normalt, men sen en söndagsmorgon fick Caroline värkar. Det var under gravidvecka 25 och vi åkte in till förlossningen.

Där förstod Robin ganska snabbt att allt inte stod rätt till. Vårdpersonalen började lyssna efter hjärtljud, men utan resultat. Då testade man istället ultraljud.

– Vi hade gjort två rutinultraljud innan så jag hade en blick för vad man skulle se, hjärtslag och små rörelser, men han var helt stilla.

Alexander föddes genom en ”normal” förlossning som gick snabbt. Sedan låg paret kvar på förlossningen ett par dygn.

– Då fick vi ha honom hos oss, säger Robin Nilsson och tystnar.

Hur går man vidare efter en sådan händelse?

– Jag har haft svårt att bearbeta det, mitt sorgearbete kom inte igång förrän för ett år sedan. Det var så mycket som krånglade i början, som rullade i gång och fick plats i mitt huvud. Det ledde till depression och självmordstankar.

Robin Nilsson berättar att han i dag mår bättre, tack vare terapi och mediciner. Att välja att berätta i tv om det han och Caroline varit med om tvekade han aldrig på.

– Jag har velat prata mer om det än vad folk har velat prata med mig om det. Det är en sorts bearbetning att få berätta om den här skiten man har gått igenom och som jag vet att andra också går igenom. Men det nämns inte riktigt.

Sedan ville han också ge produktionen och lagkamraten Jacob Pedersen en förståelse för att han inte alltid skulle vara på topp.

– Inför castingen fick vi en hög med frågor att svara på och då valde jag att vara öppen med att jag varit med om det här, för att de skulle förstå om jag började reagera på nånting eller bli nedstämd. Det skulle ge dem en möjlighet att anpassa sig.

Hur var det att se berättelsen i tv?

– Det var mycket jobbigare att spela in det än att se det. Jag var förberedd på att det skulle komma med i programmet även om jag inte visste hur de skulle klippa det.

Tror du att det har att göra med att du är öppen med vad som hänt er?

– Ja, dels det, för det är inget att skämmas för, dels att jag fått professionell hjälp som gör att när jag börjar tänka på det så kan jag lättare ta mig ur det. Jag har träffat en terapeut både före och efter programmet, där vi gått igenom minnet och bearbetat det så det ändras hur starkt det är och hur stor plats det tar i ens huvud. Och nu håller vi på att trappa ner på det och medicineringen.

Har du något råd att skicka med till de som är i samma situation som ni har varit?

– Det är viktigt att våga prata om det och att hitta någon som vill lyssna. Det är inte farligt att söka hjälp hos psykvården. De är professionella och hjälper dagligen personer som varit med om liknande saker, säger Robin Nilsson och säger att om det är möjligt ska man låta vården undersöka vad som gått fel.

– Då får man kanske ett svar, och då kanske man kan få hjälp att det ska gå bättre om man försöker igen.

– Och, våga säga ifrån till personer som inte vill respektera att man mår skit. Min arbetsgivare ringde mig dagen efter och frågade om jag började bli frisk så jag kunde jobba snart igen. De trodde det skulle gå över som en förkylning. Hela situationen med en oförstående arbetsgivare fördröjde mitt sorgearbete med flera år.

I dag har Robin och Caroline dottern Julia som blir tre år i januari. Under graviditeten var oron stor, berättar Robin.

– Jag oroades över vad som kunde gå fel, trots besök hos barnmorskan varje vecka, och massor av extra ultraljud. Jag påmindes ständigt om vad som hade hänt.

Julia visar upp sina duplofigurer, bland annat Mimmi Pigg som byter kläder från rosa till rött. Hon har än så länge bara sett ett avsnitt av Lego Masters, men då utbrast hon:

– Titta, min pappa, min pappa! säger Robin och skrattar.

Lagkamraten i Lego Masters, Jacob Pedersen, hade även han fått veta vad Robin gått igenom, för att han skulle förstå eventuella svackor. Relationen till Jacob är också värd att nämna. Innan de parades ihop i programmet kände de inte varandra alls, men:

– Det känns som en vän för livet. Vi umgicks intensivt varje dag i ett par månader. Då lär man känna någon på ett personligt plan. Så det var en väldigt bra matchning visade det sig och programmet har fokuserat mycket på vår bromance.

Robin Nilsson visar runt i hemmet. Många är lådorna med bitar i olika färger. Egna legobyggen står sida vid sida med färdiga ”set”. För han bygger även sådant som har ritningar, även om han inte alltid följer dem. Senaste bygget är en världskarta på runt 11 500 bitar som istället fick bli en rikligt detaljerad Europakarta.

– Att bygga ett set blir som en avslappning och inte samma tänk som vanligt.

Legobyggandet har också varit en sorts terapi för att ta sig igenom det svåra.

– Då kan jag sätta mig ner, fokusera och lämna allt annat. Bara försvinna in i nånting, då flyger inte tankarna runt på samma sätt. Men det blev såklart svårare när den här kom och blev större, säger Robin och lyfter upp Julia.

Hur tänker du kring legobyggande framöver? Går det att göra det till ett ”yrke”?

– Att leva på det har jag inga stora förhoppningar på, men det vore kul att kunna bygga på beställning. Som om något företag vill ha sin logotype eller lokal uppbyggd i lego. Eller kanske göra byggsatser med ritningar som de kan dela ut till kunder, funderar han.

För stunden håller han på att bygga ett Londonhotell han gick förbi för många år sedan och som han av en slump ”återupptäckte” i en Youtubevideo. Framöver finns planer på att bygga bojorten i Kristinehamn – ”båtar har väldigt spännande men svåra, rundade, former att få till” – och göra en stopmotionvideo till en låt av Kent.

– Jag skulle också vilja göra en utställning i Karlstad med kanske 100–150 utställare, säger Robin Nilsson och tillägger att det är planer för våren 2023.

Finalen, dit Robin och Jacob tagit sig, sänds på lördagskvällen och hur det går kan Robin Nilsson naturligtvis inte berätta. Men han är nöjd med programmet och hur han har framställts.

– Jag känner igen mig i mitt beteende och min kunskap, så jag tycker att de gett en rättvis bild av mig och de andra, även om det blir lite vinklat.

Du skulle inte vilja ha det ogjort?

– Nej, det var absolut en upplevelse för livet och hade jag fått chansen att vara med igen så hade jag tagit den.