De springer i timmar – gemenskapen driver ultralöparna framåt

Frontyard, backyard, 100 miles, 24-timmars, 48-timmars, 6 dagars.

Intresset för ultralöpning ökar och NWT har träffat två som försöker förklara varför.

– Jag måste skapa kontraster i tillvaron, säger Ebba Sigfridson.

Snart går loppet där det framförallt räknas höjdmeter – 10K High Club i Bryngfjordsbacken.

Regnet vräker ner när NWT träffar Ebba Sigfridson.

– Det är jätteskönt, jag behöver träna på dåligt väder.

Den träningen ska hon ha nytta av när hon ska springa Kullamannen-loppet. 16 mil som av arrangören beskrivs som himmel, hav och helvete.

– Det som lockar är att man är helt ensam, vinden, regnet och mörkret. Men jag känner mig livrädd, vaknar på nätterna och tänker att det här skiter jag i.

Varför lockar det?

– Det vill jag också veta.

– Jag måste skapa kontraster i tillvaron. Att allt inte kan vara jämngrått. När jag går ut och springer i kväll tänker jag på hur skön duschen efteråt kommer att vara.

– Man kan inte känna glädje om man inte känner sorg. Att få komma ut och känna adrenalin på riktigt, då skärps kontrasterna.

– Det ger en belöning som inte dumlekolan gör. Det man kallar för ”runners high”. Det är som att få en present varje gång. Njutningen finns i den stund jag inte tänker på att jag springer. Man blir frikopplad från sig själv.

För Ebba Sigfridson, 30, är löpningen också ett sätt att sortera bland tankar och känslor.

– Jag blir emotionellt naken när jag springer, hjärtat är öppet. Jag kan springa och känna och reflektera.

– Det har blivit ett sätt att hantera saker men det har inte alltid varit så, säger Ebba Sigfridson som till vardags är platschef för tre av STC:s träningscenter i Karlstad/Hammarö.

När det dyker upp något problem tar hon på sig löparskorna.

– Ibland behöver jag springa på saken.

Innan ultralöpningen blev Ebbas fritid och sociala liv jobbade hon på krogen och festade en del.

– Jag behövde ha en hobby, livet var lite grått. Så jag gick med i I2 IF och anmälde mig till Iron man.

Gemenskapen är en viktig del. Ebba Sigfridson har ett gäng på 10–15 "dårar” som hon tränar tillsammans med.

– Ibland pratar man inte alls med varandra men man delar ändå relationen. Det är en gemenskap utan språk.

Påverkas du till vardags av att utsätta dig för extrema ansträngningar?

– Varje dag. Ultralöpningen har lärt mig att ge saker tid. Man behöver inte agera direkt på saker. Jag var mer impulsiv förr.

När 10 K High Club genomförs 22-24 oktober är Ebba med som arrangör.

– 25-30 personer är anmälda just nu. Vi stänger anmälan en vecka före så det är dags att bestämma sig. Det är en kul grej och en utmaning. Karlstad är så platt att vill man ha lite höjdmeter så är det Bryngfjordsbacken som gäller.

Hur många tror ni kommer att klara sina 10 000 höjdmeter?

– Svårt att säga. Kanske 25 procent.

Mattias vs Bryngfjordsbacken – muskler, mat och pannben

Lastbilschauffören Mattias Edlund, 35, är en i en växande skara ultralöpare.

Snart kör han 10K High Club i Bryngfjordsbacken.

När Mattias Edlund var 29 år vägde han hundra kilo och åt godis för att hålla sig pigg i lastbilshytten.

Nu är det två år sen han sprang sitt första ultralopp. Han har sprungit över hundra miles på 24 timmar och blev SM-trea i sin åldersklass.

Man kan nog säga att han är en av de drabbade.

– Nästa grej är 10K High Club i Bryngfjordsbacken, säger Mattias Edlund.

Det innebär att han ska få ihop 10 000 höjdmeter på 48 timmar. 176 gånger vändor i slalombacken i Skåre.

– Jag har rätt huvud för det här, säger Mattias.

Ett med tjockt pannben.

Han är fortfarande lastbilschaufför och ofta borta hela veckan. Men nu skippar han snabbmaten och godiset.

– Det hänger ihop, ju mer jag springer ju bättre äter jag.

Det är åtta år sedan han bestämde sig för att ändra sin livsstil.

– Jag kände nog helt enkelt att det var dags att göra något.

Kosten och vikten kom först. Löpningen kom sen.

– På ett år när jag fyllde 30 hade jag gått ner 30 kilo.

Är det hälsosamt att springa så långt?

– Det var min sambo som tyckte att jag skulle testa att springa. Jag hade ingen lust direkt, jag har aldrig fastnat för nån idrott.

– Sen började jag ändå. Gjorde trekilometersslingor. Sprang 500 meter och gick 500 meter. Jag hade ingen kondition.

– Det tog nog fyra år innan det blev en del av mitt liv.

Ultralöpning har han bara hållit på med i ett par år.

– När jag tänker tillbaka märker jag hur mycket mer livet är nu. Känslan av att orka är jäkligt skön. Nu kan vi hitta på saker, gå en vandringsled på helgen och jag blir inte trött.

– Annars hade jag nog bara spelat tv-spel på helgerna, säger Mattias Edlund.

Nu springer han 40-60 kilometer en vanlig helg.

– Jag tror det har varit bra för mig som ultralöpare. Jag springer ofta långa pass eftersom jag inte kan träna så ofta. Jag är van att springa med tunga ben.

Hur det går till att springa dygn i sträck är svårt att förstå för utomstående. Och varför.

– Jag läste ”Born to run” och blev fascinerad. Till slut anmälde jag mig till Ultravasan och det gick ju.

Sedan blev det Backyard-löpning. En variant av ultralöpning som innebär att man springer så många varv som möjligt på en bana som är 6,7 kilometer lång. Maxtiden är 36 timmar men när näst siste lägger av avslutas tävlingen.

– Det var så roligt. Alla sprang tillsammans och pushar varandra. Det var en sån gemenskap.

– När man springer typ stadsloppet handlar det så mycket om den egna prestationen. Här spelar det ingen roll hur snabb du är. Man gör det tillsammans och jag får energi av andra.

Men hur orkar man springa så länge?

– Det handlar om muskler, mat och pannben.

– Många tänker att ett maratonlopp är väldigt jobbigt. Det här blir något helt annat eftersom man inte springer så fort.

– Det kommer alltid dippar under ett lopp. Det gör ont och man börjar ifrågasätta vad man håller på med. Men man lär sig också att det kan vända. Eller att det inte blir värre.