Ett gruvligt bakslag

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Mörkret sänker sig över Kirunagruvan.
Foto: Karin Wesslén/TT
Sveriges självförvållade cementkris är dessvärre ingen isolerad företeelse. Näst på tur att falla offer för vår drakoniska miljölagstiftning är nationalklenoden LKAB:s gruva i Kiruna. Så här kan vi inte ha det.

Knappt har krisen för svensk cementproduktion tillfälligt lösts (men den kommer tillbaka förr än regeringen anar) förrän nästa kris seglar upp. Den här gången är det gruvbrytningen i Kiruna som får underkänt av mark- och miljödomstolen. Även detta sker i elfte timmen, trots att tillståndsprocessen pågått sedan 2014. Miljölagstiftningen har blivit ett rejält sänke för vår livsviktiga industri, och man lan fråga sig om det var meningen med den.

Hela processen är godtycklig och oförutsägbar. Det gäller LKAB:s miljötillståndsansökan för den befintliga verksamheten för att möjliggöra en snabbare brytningstakt av malm. Linda Bjurholt, miljöchef på LKAB, säger att "det känns rent Kafkaliknande". Domstolen avvisar ansökan på formella grunder trots att de jobbat med frågan i sju år och gjort otaliga kompletteringar, som domstolen efterfrågat, under resans gång.

Det mark- och miljödomstolen hängt upp sig på är det samråd som hölls våren 2017 och som dit samtliga Kirunabor var inbjudna. Domstolen tycker att man bara skulle ha bjudit in särskilt berörda, som fastighetsägare med bergvärme. Detta är heller inget som kan rättas till i efterhand, enligt domstolen.

Det är ju helt barockt! Hela Kiruna har ju fått flyttas på grund av gruvbrytningen, och alltså torde alla boende i Kiruna vara berörda, inte bara de med bergvärme. Man skulle tro att det hela rör sig om ett skämt, men det är gruvligt allvar. Linda Bjurholt kallar det för "ännu ett exempel på det systemhaveri som vi nu ser".

Här har LKAB arbetat med ansökan i flera år, men det är först nu som domstolen låter meddela att de inte ens kan pröva den. Vad är det då domstolen själva har gjort under dessa år när de gång efter annan begärt olika kompletteringar? Om de hade invändningar mot hur samrådet gick till 2017 kunde de väl i så fall ha talat om det då.

Hur skall LKAB och Cementa, och för den delen alla andra företag, kunna agera när de vet hur nyckfulla och senfärdiga beskeden är från miljödomstolarna? Om inte ens våra nationellt viktiga storföretag mäktar med den nyckfulla tillståndsprocessen, hur skall då mindre företag, uppstickare eller utländska företag som vill etablera sig här, kunna det? Svaret är att det kommer ingen att göra och därmed läggs en död hand över hela Industrisverige.

Det är inte utan att man misstänker att målet med lagstiftningen är en successiv avindustrialisering av Sverige. För hur skall man annars kunna förklara den bristande proportionalitet som finns mellan åtgärder (eller brist på åtgärder) och konsekvenserna. Det är inbyggt i själva systemet sedan miljöbalken tillkom 1999.

Att det finns politiska strävan i den riktningen är ingen hemlighet, men hur har det kunnat segla förbi utan att andra partier reagerat? Eller är det samma symptom på naivitet som ryms i frasen "vi såg det inte komma"? Förmår man att backa bandet nu när en av våra största basnäringar är hotad?

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.