Skillingmarksgården Nordstugan i Bergerud har varit i samma släkts ägo i 400 år. Systrarna Christina Bryntesson och Birgitta Eklund firar jubileet med både fest och färg.
– Vi är tolfte generationen och fick gården av mamma, berättar de.
För att uppnå statusen släktgård måste en jordbruksfastighet ha ägts eller arrenderats av samma släkt i minst 200 år. I Nordstugas fall handlar det om det dubbla.
– Gården har varit i släktens ägo sedan 1621, troligen längre.
Systrarna Birgitta och Christina äger gården tillsammans, men det är Birgitta som bor här, tillsammans med sin sambo Anders. Lillstugan, den äldsta bevarade byggnaden på gården fungerar som hela släktens fritidshus. Christina bor i Karlstad men kommer ut till Skillingmark så ofta hon kan.
– Det här stället betyder så mycket för oss alla. Vi har samlats här så många jular och midsomrar, och tänk alla lov vi tillbringade hos mormor och morfar.
Senast madrasserna rullades ut i Lillstugan var för en månad sedan då gårdens 400-årsjubileum firades. Christinas barn och barnbarn, generation 13 och 14 i släkten, slöt upp för en långhelg i Nordstuga.
– Vi delar ungar också, säger Birgitta och skrattar.
Christina ägnar mycket tid åt släktforskning och har både mobil och pärmar fulla av fakta. Tolv generationer finns dokumenterade. Alla original av arvskiften, bouppteckningar och andra viktiga handlingar förvaras brandsäkert i Skillingmarks hembygdsförenings arkiv. Kopiorna ligger framför henne på matsalsbordet.
– De äldsta handlingarna är skrivna på pergament, berättar hon.
Intressen går i arv
Det var systrarnas morfar, Olof Björnson, som började släktforska och såg till att historien bevarades för eftervärlden, Christina tog vid dokumentationen.
Olof, som blev 102 år och levde fram till 1996, har betytt mycket för systrarna. Han var starkt engagerad både för familjen och bygden.
– Klar i knoppen och stridbar, inte minst i rollen som politiker.
Under 21 år var Olof Björnson ordförande i Skillingmarks kommunfullmäktige. Birgitta har ärvt det politiska intresset och är förtroendeval i Eda kommun. Men som socialdemokrat, morfar var högerman.
– Tänk alla kvällar han satt vid skrivmaskinen, hur vi hörde knattret från övervåningen.
Den manuella maskinen står kvar vid fönstret, fortfarande fullt funktionsduglig. De handblåsta glasrutorna som släpper in höstens ljus och färger är signerade nämndeman Nils Nilsson. Han var gårdens ägare från mitten av 1800-talet och den som byggde Lillstugan.
Husets äldsta möbel
Birgitta och Christina berättar gårdens historia och visar runt bland släktens många klenoder.
–Sängarna på övervåningen har byggts på plats någon gång runt sekelskiftet. Vi ville ta dem till stora huset men de går inte att flytta.
Handtaget är tillverkat i gårdens smedja på 1800-talet. Foto: Helena Söderqvist Sängarna är tillverkade på plats och kan inte lämna rummet. Dåde dörren och trappan är för smal. Foto: Helena Söderqvist Ordförande Björnson skrev de kommunala handlingarna på maskin. Foto: Helena Söderqvist Alla Lillstugans fönster är handblåsta. Foto: Helena Söderqvist
Soffan i köket är husets äldsta möbel. Den har hängt med sedan 1700-talet. Tänk alla samtal som förts, måltider som dukats fram, kaffekoppar som druckits ur - bara fantasin sätter gränser.
Kvinnor med makt
Trådarna bakåt är starka, inte minst kvinnohistorien fascinerar. Fram till 1900-talet finns bra män i arvskiftena men Olofs dotter Minda ändrar förutsättningarna. Hon löser ut sina farbröder och tar över gården, blir tidigt änka och flyttar hem till Skillingmark. På äldre dar skriver hon över allt på sina döttrar.
Men framåt, hur ser det ut nu? Att förvalta en släktgård förpliktigar. Två generationer väntar i kulissen.
– De får göra som de vill men några av barnbarnen har sagt att de vill ha kvar gården.
Högfärdig donna
Sedan Skillingmark fick bredband har möjligheterna att bo och arbeta på landsbygden ökat. Närheten till Norge får heller inte glömmas bort. Gården ligger mittemellan Oslo och Arvika. Det tar en timme till båda städerna. Ett rimligt pendelavstånd, resonerar de yngre.
– Kontakterna över gränsen har alltid varit viktiga.
Christina påminner om ingifta norska fruar. Den mest färgstarka var Bergette Fahlstad, en en stilig dam som kom med sidenklänningar och beställde både vin och sherry via motbok till hemmet i Bergerud.
– Det var en jädra högfärdig donna.
Diplomerad gård
Släktgården har prisats ett antal gånger. I trappuppgången hänger diplom från Värmlands hushållningssällskap och Värmlands hembygdsförbund. Det senaste i raden kommer från Jordbruksungdomens förbund i samarbete med släktforskar- och hembygdsrörelserna. Utmärkelsen fick systrarna ta emot på Skansen 2018 tillsammans med 250 andra svenska släktgårdsägare.
Nordstugas stora sal har kvar originaltapeter från 1930-talet Mjölkkannan i jugend var flitigt använd när systrarna var små. Släktgården har prisats många gånger. I trappan upp mot övervåningen hänger alla diplom. Ljustake från sent 1800-tal.
För att bevara gården och hålla den i gott skick krävs många insatser.
– Ingen av oss är superpraktisk men vi hjälps åt och gör det som behövs. Vi trivs med att äga ihop.
Till jubileet målade de om huset och återställde verandan i ursprungligt skick. Några krusiduller, som Christina uttrycker det, återstår och sen väntar övervåningen. Det finns att göra. Alltid.