Insändare: Våra bortskämda barn saknar respekt och drivkraft

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Skolan ska ge kunskap, social träning, hyfs, solidaritet - efter att föräldrarna lagt grunden, tycker insändarskribenten som nyligen valt att sluta jobba som lärare.
Foto: JESSICA GOW / TT
Svar till ”Peter Krööse”, NWT 8 oktober

Jag blev så fascinerad av din insändare ”Alla barn är våra” om skola och psykisk ohälsa. Jag har nyligen valt att sluta jobba som lärare. Det beror på många av de sakerna du pekar på.

Att elever inte når resultat beror inte på den hjälp som uteblir i skolan. Det beror på att drivkraften saknas hos den egna individen. Drivkraft och respekt försvinner när föräldrar hjälper till med allt. Vi vill ge dem de bästa, slippa se någon besviken. I och med att vi har alla möjligheter att kunna ge och stoppa alla missnöjen hos våra barn, så gör vi just det. Vi älskar att vara förstående och perfekta.

Vi skjutsar dem överallt, förser dem med nyare telefoner, lagar annan mat när det inte faller i smaken, låter dem vara hemma när de känner sig det minsta hängiga. De behöver inte själva tänka ut presenter eller julklappar till andra. Inte avstå något av sitt eget eller, hemska tanke, jobba ihop pengar för att kunna ge något till någon annan. Många tycker att det känns jobbigt att ringa och tacka för de presenter de fått. Då slipper de. De ska inte behöva tvingas.

När man lägger upp mat på sin tallrik så är det en godtycklig spontan portionsmängd, som ett litet tänkbart smörgåsbord. Sedan äter man av den mängden tills man är mätt. Resten slänger man bort. Vem lär dem att lägga upp den mängd som man beräknar att man orkar äta?

Föräldrar älskar sina barn så mycket att de inte ska behöva utsättas för kyla, otäck mat, väntetider, mössa eller vinterkläder. De ska ha betalt för att bädda sina sängar.

Men, fortsätt skjutsa dem. Låt dem gå i byxor nedanför skinkorna. Sälj deras jultidningar. Laga annan mat. De barnen blir själva föräldrar om cirka tio år (utan föräldrautbildning). Vad händer då?

Vad tycker pressen, föräldrar och politiker om? Att hitta boven. Sverige älskar att förstärka påståenden, som har börjat gräva djupa stigar i allmänhetens sinne och hjärnor. Älskar att vi i skolan ska hänga med huvudet och skämmas. Blir det bättre då? Om vi skäms?

Vi är så många som älskar, lockar, trycker upp extra material, mejlar ”glömda” läxor. Vi peppar och viger vårt liv åt jobbet. Jag har ordnat gökottor, skolresor, körframträdanden, utställningar, avslutningsfirande och friluftsdagar. Jag har haft klasser hemma i mitt hem. Jag har varit hemma hos så många ungdomar och knackat på för att lämna något eller dylikt.

Skolan ska ge kunskap, social träning, hyfs, solidaritet - efter att föräldrarna lagt grunden. Vi bara orkar inte att stå med skämskudde. Eller kasta oss in i ständiga försvarsdebatter. Är det inte märkligt att så många känner sig oälskade i en tid med så mycket ”kärlek”? Är det verkligen så att BUP-köerna beror på oss?

Du tror inte att det kan ha med en ny tid vi inte har lärt oss hantera än? Att eleverna har sömnsvårigheter ser vi dagligen då de hänger på bänken och talar om att de inte somnat förrän tre-fyratiden. Spel, sociala medier med mera. Många funderar mer över chattkonversationer och sin identitet än över vad läraren just förmedlar. Vad gör rektorn åt det? Ska rektorn köpa sängar?

Kom inte och säg att det är skolan som bär ansvar för att det inte finns jobb att få när man har slitit sig igenom grundskola och gymnasium, fast man inte är teoretiker. Att naturen inte orkar med vårt slit och släng. Lite ödmjuk tacksamhet över de som väljer att ställa sig framför dessa viktiga personer dag ut och dag in skulle vara klädsamt.

Ni som nu tänker nyansera det jag skriver genom att svara med att ”inte alla gör som du skriver” eller ”här är ett exempel på fina ungdomar”... Jag vet och ser samma sak som ni. Men vi behöver inte alltid visa å ena sidan, å andra sidan. Denna gång vill jag lyfta något som är viktigt från en sida.

Gottrid

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.