Efter dödsolyckan: Jonas svåraste stund på jobbet

En söndagsförmiddag för snart en månad sedan stod han framför en ytterdörr med värsta möjliga besked att lämna. En trafikolycka hade tagit tre liv.

– Det var en overklighetskänsla att komma där med två poliser, säger Jonas Bodinger Larsson.

Han är präst i Fryksände pastorat i Torsby sedan tre år tillbaka.

Den oerhört tragiska olyckan i Bjälverud blev den första stora tragiska händelsen för honom som präst.

– Jag har varit med och lämnat dödsbud men det här var förstås alldeles speciellt, säger Jonas Bodinger Larsson.

Den här söndagen var en ledig dag.

– Kyrkoherden ringde och berättade vad som hänt och frågade om jag kunde åka med.

– Det var en overklighetskänsla att komma där med två poliser, säger han.

– Sedan när man möter människorna blir det annorlunda. Då är man närvarande i stunden, säger Jonas Bodinger Larsson.

Han var också med och höll i minnesstunden i Fryksände kyrka.

– Vi spelade musik som vi visste att de tyckte om och folk fick tillfälle att träffas och skriva i en minnesbok. Det var väldigt uppskattat.

Det är polisen som lämnar själva dödsbudet. Prästen finns med som ett stöd.

– Vi har ofta mer tid att kunna stanna kvar när polisen måste åka. I början är det en chock för de anhöriga, det är viktigt att inte springa före utan låta det ha sin tid, säger Jonas Bodinger Larsson.

När NWT träffar honom har han precis avslutat gubbfrukosten i församlingshemmet. Ett gäng äldre män träffas varannan vecka, käkar frukost tillsammans och pratar. I dag var temat Gunnar Ehnes dikter. ”Det har varit väldigt saknat under pandemin”, säger en av deltagarna som hänger kvar en stund innan det är dags att fara hemåt.

– Gubbfrukosten är något jag brinner för, det fyller ett stort behov. Det kan vara lättare för männen att vara sig själva och öppna upp när det inte är kvinnor med.

Solen försöker tränga igenom och oktobervackra löv landar på grusgången som leder fram mot den stora tegelröda kyrkbyggnaden.

– När jag prästvigdes och skulle tilldelas en tjänst sa jag till biskopen att vad som helst utom Torsby funkar. Jag hade fördomar om Torsby att det var som filmen ”Jägarna” typ.

Omständigheter gjorde att han hamnade i Fryksände församling som tjänstebiträde under en sommar.

– Det klickade direkt. Det fanns en öppenhet hos människor, var inbjudande och ett vackert landskap.

Bytte bana

Nu bor han här i en tjänstebostad som inte är en traditionell prästgård utan en vanlig villa, tillsammans med sin fru Anette Bodinger Larsson och labradoren Wåfflan. Och leder folkrace-konfirmation i Östmark.

Han valde prästyrket, ”på senare år” som han säger. Men han var bara 37 när han bestämde sig för att lämna skådespelaryrket och bli präst.

I höst fyller han 48 och trots sen start i yrket är han tio år yngre än genomsnittsprästen i stiftet.

– Jag kommer så väl ihåg det. Jag satt på en bänk på Kungsholmen i Stockholm och plötsligt kom det till mig. Präst, det är ju det jag ska satsa på.

Skådespeleriet hade gått lite på tomgång.

– Jag tyckte inte riktigt det var roligt längre, sökte inga roller och kände att det var nog inte min grej innerst inne.

Beslutet innebar åtta år av studier och praktik.

– Det känns bra att bli präst sent. Jag har ett annat liv som jag tar med mig, säger Jonas Bodinger Larsson.

Dagens dikt

I år har han också gett ut diktsamlingen ”Jag var hemma och längtade hem”. En av dikterna ”Grubbel” lästes upp i SR:s program ”Dagens dikt” i september.

– De ringde från P1 och frågade. Jag blev jätteförvånad.

– Dikterna följer den där resan jag gjort. Som är både en inre och en yttre resa, säger Jonas.

Den första dikten i boken slutar så här: Stanna inte i det som har stannat, Gå vidare, följ den väg du ska gå, Lyssna, det finns en väg som är din”. Den sista dikten ”Hemma” låter så här: Vart jag än reser, Vem jag än möter, Om jag så lever eller dör, så är jag hemma, hemma där jag är.

– Tidigare har jag gjort en sak, känt mig klar och gått vidare. Nu känns det bra. Jag är inte på väg någon annanstans.

Han är född och uppvuxen i Forshaga.

– Jag satt mycket vid älven och filosoferade.

– Jag hade mycket problem med fötterna som liten och var rädd för doktorn. Det var så jag upptäckte skådespeleriet. En gång när vi skulle i väg frågade jag om jag fick ta på mig en indianmask. Och det fick jag. När jag gick in i en roll var jag inte rädd längre.

Som skådespelare och regissör har han gjort lite av varje – roller på Teater Tribunalen och Stockholms stadsteater, medverkat i tv-serien Kvalster och regisserat föreställningar på Astrid Lindgrens värld och spelat full på krogen på uppdrag av Folkhälsomyndigheten. Han har också fått priser som bästa skådespelare vid kortfilmfestivaler i Granada och Chicago.

”Bästa skådespelare”

– ”Mannen med kulorna” visades som förfilm till det svenska Oscarsbidraget och på Times Square i New York. Det var kul.

– Redan syo-konsulenten på högstadiet kom fram till att jag skulle bli antingen skådespelare eller präst. Yrkena hänger ihop. Det behövs lyhördhet och närvaro och att man pratar inför människor. Man jobbar ofta på kvällar och helger.

Det riktas en del kritik mot arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Hur är den jämfört med ditt förra yrke?

– Om man tänker på den miljö där jag kommer ifrån så är det här så mycket bättre. En gång blev jag misshandlad av en känd skådespelare på Stadsteatern och uppmanades att inte anmäla: ”Du vet hur han blir när han är full”.

Jonas Bodinger Larsson beskriver församlingen som ett ställe där det finns plats för idéer. Ulf Lundell-mässan var en av de första sakerna han tog initiativ till.

– Det kom 450 personer och inträdet gick till hemlösa i Karlstads stift. Lundell skrev och lyckönskade. Sedan hörde vi inget mer innan han skrev en lite småsur kommentar i Vardagar 4.

– Det hade fallit bort en bokstav i en låt, Evangeline hade blivit Evangelie. Han noterade ”Besväras jag? – Nej. Jag håller mig på avstånd”.

Kul ändå att vara omskriven i idolens dagbok.

– Jag har följt honom, han brottas med sin tro. Det finns en brustenhet och en sårbarhet.

I höst blir det ändå en del teater för Jonas Bodinger Larsson. Han leder ett projekt i ett samarbete mellan Fryksände pastorat och stiftet som ska bli en miniturné i länet med föreställningar för mellanstadiet.

– Det ska bli jätteroligt, det är gamla kollegor från Stockholm och Värmland som är med.

– Jag är så tacksam för att det tas emot så positivt när man kommer med idéer.