Alex Schulman är mitt i en dröm – och i en ny bokprocess.
Fast när han besökte Filipstad i veckan var det ett helt annat projekt som tog honom till morfars och mormors stad: sökandet efter trygghet.
Är folk otrygga i Filipstad? Hur är livet i Filipstad, i flyktingströmmens spår?
Författaren och krönikören Alex Schulman kommer till den östvärmländska staden med ett specialuppdrag. Han ska skriva en artikel för Dagens Nyheter och skildra staden som han så ofta besökte som barn. Då var hans morfar en av Sveriges litterära giganter. Sven Stolpe var en författare och debattör med sylvass penna och envis röst, en välkänd profil i den svenska kultur- och samhällsdebatten.
När Alex Schulman dyker upp där vi stämt träff, vid den berömda Ferlinsoffan, har han och fotografen just besökt huset på Allégatan där Sven och Karin Stolpe bodde.
Morfars villa blev moské
Det är inte sig likt. Idag är den pampiga villan inte längre en privatbostad utan ägs av en muslimsk förening. Rum som förr andas böcker – det fanns ett stort bibliotek med hyllor från golv till tak – har fått ny användning. En tid har huset till och med använts som moské.
Men författaren blev väl mottagen i huset, berättar han, och lite senare har han siktat in sig på att gå med på en trygghetsvandring som arrangeras av kommunen denna kväll.
Återvänder till Värmland
Men först tar han sig tid med en pratstund på soffan om boken han skriver på, om filmen som är på gång och om teatern som fått nytt datum (igen).
Vad skriver du på nu - förutom DN-reportaget?
– Nu skriver jag framför allt på nästa bok. Den handlar om en tågresa, en tågresa mellan Stockholm och en ort i Värmland. Man kan säga att jag hamnar återigen i de värmländska skogarna, där det händer nånting, säger han och skrattar.
– Jag kommer inte undan, jag kommer inte ifrån det. Sedan är den lite mer fiktiv än vad de andra har varit, men det är samma tema, som jag aldrig kan släppa, det vill säga familjen, minnen och den här frågan som jag ställer mig hela tiden: vad hände i min barndom? Den frågan kommer karaktärerna i den här boken också att ställa sig.
Och då får du kanske höra kritiker som säger att ”nu gräver han i sin egen barndom igen”?
– Jag tycker den är så korkad... jag avskyr den invändningen. Alla författare gräver ju i vad man själv varit med om och mejslar saker utifrån det. Jag tycker inte det där är en rimlig kritik. Jag tyckte det förut för att jag var så oerfaren, men nu när jag är 45 och har skrivit många böcker – jag börjar känna att jag struntar i det där.
”Som det ska vara”
Han berättar om när han som ung författare läste upp en text för Jonas Gardell, som pekade på ett stycke och tyckte att ”där ska du prata om din pappa”. När han själv invände att det väl blir upprepande, han har gjort det så mycket förut, fick han svaret från den rutinerade författaren: ”Du kommer aldrig att sluta prata om din pappa och det är som det ska vara”.
– Det var så sant. Jag kommer alltid att skriva om min barndom och det är också som det ska vara. Man måste sluta tänka på vad folk ska tycka. Det blir svårare och svårare. Dels har man läsare, vad ska Jonas Thente på DN tycka, varför man nu ska bry sig om det, men det gör man.
Sedan det internationella genombrottet med Bränn alla mina brev har det också tillkommit ett nytt moment, berättar han.
– Min agent kan ringa och säga Tyskland vill gärna ha de tre första kapitlen, kan du skicka dem så vi översätta dem – medan jag fortfarande skriver. Då tänker jag också på vad kommer tyskarna att tycka om det här, vad kommer tyska förlag att tycka? Det blir fler och fler människor som man måste bli av med när man skriver och det är svårare och svårare, men det är av yttersta vikt.
För när han inte lyckas pressa bort de tankarna, då känner han själv att det han skriver blir poserande:
– Det blir dåligt! Man måste helt enkelt bara skriva inåt, jag måste vända mig inåt, aldrig utåt. Det är skitsvårt.
Tjusningen med skogen
Alex Schulman var Filipstads ambassadör 2019-2020. Uppdraget är över, men:
– Jag har fått prata mycket om Värmland. Jag måste ändå vara den främsta Värmlandsambassadören just nu, för jag pratar mycket med tyska journalister, amerikanska journalister och engelska journalister när de vill att jag ska förklara vad är tjusningen och berätta om huset i skogen i Värmland. Jag får berätta mycket om Värmland i de stora tidningarna.
Och vad är tjusningen med det lilla huset i Värmlandsskogen?
– Tjusningen är ju den totala, klaustrofobiska nästan, ensamheten. Alltså att jag står vid det där huset och jag ser inte ett tecken på mänskligt liv nånstans. Det finns bara natur och så är det de här enormt höga granarna och den stilla sjön framför. För mig är tjusningen också att det är min barndomsplats.
Stugan finns kvar i familjen. Och tjusningen är relativ:
– Jag är inte där så ofta, för det är så mycket minnen. Jag brukar åka dit någon gång per år, men min storebror är där jättemycket.
”Han är bäst i Sverige”
Alex Schulman är även med i processen när hans roman Bränn alla mina brev, från 2018, blir film. Han har läst manus och bollat en del och har besökt inspelningarna. Han har även träffat Sverrir Gudnason, som gör rollen som – Alex Schulman.
– Det är otroligt roligt att Björn Runge som jag aktar så högt, jag tycker han är bäst i Sverige, att han ska göra den här filmen och att Bill Skarsgård spelar min morfar och Gustav Lindh som jag älskar så mycket. Det är för bra för att vara sant!
Samtidigt erkänner han att glädjen blandas med en del oro också.
– Det är också så att någon ska spela mig... och spela mig i en film som jag medvetet sagt att jag inte vill kontrollera. När man har så stora kreatörer vill inte jag vara någon som ska hålla på och övervaka dem utan ge dem full frihet.
Och hur blir det med Filipstad – blir det nån inspelning här?
– Filipstadsscenerna spelas inte in i Filipstad. Allt drama äger rum inne i huset och de har tagit ett annat hus, som ligger någon annanstans. Men jag tror att de kommer att spela in i Filipstad när pojken Alex går av bussen vid busstationen och går längs älven, säger han.
Dramaten till våren
Hösten 2022 ska filmen ha premiär. På våren samma år ska ett annat sidoprojekt möta publiken. På Dramaten ska Tröstrapporter, en monolog som Alex Schulman skrivit, framföras av Krister Henriksson. Den har skjutits upp i omgångar på grund av pandemin.
– Nu är det framflyttat till maj 2022. Jag är fortfarande väldigt sugen på det där. Jag läste igenom texten häromdagen och tycker att den har någonting, säger Alex Schulman.
Även om han nu definitivt slagit igenom som romanförfattare, är det troligt att det kommer ut också andra sorters texter även i framtiden.
– Jag hade en idé om att skriva en tv-serie om Hyland. Jag hittade en gammal bild på Hyland och Palme, som sitter mitt emot varandra i Hylands hem. Det är 1983 och Hyland är inte längre aktuell, och det är tre år tills Palme ska dö. Det är två män som har det bästa bakom sig på något sätt. Jag blev tagen av den där bilden och tänkte att det ska handla om det, och då tänkte jag omedelbart att det är mer av en pjäs: en scen, ett kök, Palme, Hyland – ett samtal.
Alltid en ny dröm
Men först alltså: en ny bok ska skrivas och en film väntas in med spänning.
Att en roman man skrivit blir film måste vara en riktigt stor dröm för en författare?
– Jo, det är klart att det är. Men vad är det man drömmer om egentligen? Först drömmer man om att bli publicerad, sedan drömmer man om att bli utgiven i andra länder, sen drömmer man om så klart att det ska bli en film och sedan drömmer man om att det ska bli en Hollywood-film.
Den har vi kvar!
– Ja, den har vi kvar! Man har alltid en till dröm.