Fredspris för en fri press

Ledare
PUBLICERAD:
Den norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen visar bild på årets fredspristagare, journalisterna Maria Ressa och Dmitrij Muratov.
Foto: Heiko Junge/NTB
Fredspriset brukar vara ett av de mest ifrågasatta av Nobelprisen. Det undrar inte på då valet av pristagare ofta anses som kontroversiellt. Många gånger är också tolkningen av vad som menas med "fred" väl vid. Vad innebär det att någon eller något är fredsfrämjande?

Är en fri press fredsfrämjande? Eftersom årets fredspristagare, Dmitrij Muratov från Ryssland och Maria Ressa från Filipinerna, verkar som fria pressröster i annars auktoritära stater, är frågan berättigad. Generellt sett så är fria och oberoende pressröster hinder för makthavare att göra som de vill, som att förtrycka sitt folk eller starta krig. Så i den meningen är priset synnerligen välförtjänt.

Att tolka fredsbegreppet alltför snävt skulle vara alltför utmanande, men också att tolka det för vitt. Det har ju ibland spekulerats i om Greta Thunberg skulle få priset, men kan klimatfrågan anses falla under begreppet fred utan att det börjar bli meningslöst? Visst, Al Gore och FN:s klimatpanel har fått priset, men det blev också ifrågasatt. Så här skulle man kunna resonera om många av pristagarna som inte utan vidare faller under begreppet fred.

Då är det snarare valet av enskilda pristagare som satts i fråga, ibland efteråt när det kommit fram nya uppgifter om pristagarna. Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed fick priset till allmänt jubel 2019, men har nu fått kritik efter kriget i Tigrayprovinsen. Den då nytillträdde amerikanske presidenten Barack Obama fick priset 2009 utan att egentligen har uträttat något mer än att tala om "hopp och förändring". Även han själv tyckte nog det var lite pinsamt.

Men årets pristagare är av allt att döma synnerligen förtjänta av det. Dmitrij Muratov var med och grundade en av Rysslands nu sista oberoende tidningar, Novaja Gazeta, och hela sex av hans medarbetare har fått sätta livet till i sin yrkesutövning. Den mest kända av dem är Anna Politkovskaja som mördades nästan på dagen för 15 år sedan. Novaja Gazeta har varit en ständig nagel i ögat på den auktoritära Putinregimen och den korruption som florerar i Ryssland.

På liknande sätt har Maria Ressa verkat i Filipinerna mot den auktoritäre presidenten Duterte, bland annat hans smutsiga krig mot droghandeln, genom nyhetssajten Rappler. Hon har drabbats av flera mer eller mindre uppdiktade rättsprocesser och hotas nu av fängelsestraff.

Muratov och Ressa visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är med en fri press och det bevisas också över hur auktoritära regimer gör vad de kan för att försöka tysta dessa oberoende röster. De är helt enkelt rädda för dem. Desto viktigare för omvärlden att visa sitt stöd då det höjer ribban för vad regimerna kan tänkas göra mot dem. Dessvärre utgör det ingen garanti, vilket bland annat de mord som skett mot Muratovs medarbetare visar. Men den fria pressen är värd sitt pris.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.