”Farmor, jag har en klitoris”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det lilla barnet tittar förväntansfullt på sin farmor.
Flickan, som är fem år, vet mycket. Bland annat vet hon att hennes mamma och pappa är skilda.

Hon ser inget särskilt dramatiskt i det. Hon skriver om verkligheten i sin fantasi efter sina upplevelser. Hennes upplevelser blir verkligheten. Fantasin tar över. Det går rätt smidigt, hon har gott läkkött som alla femåringar där det tillåts att huden får en skorpbildning som det sen går att pilla på tills den lossnar. Själen har ibland till och med bättre läkkött än huden. Om den får rätt sorts omvårdnad.

– Så fick dom varandra och älskade varandra och levde lyckliga i alla dagar in till tidens ände, läser farmodern en ömsint kväll i den gamla folksagan, men hon avbryts av en oändligt upprörd femåring.

– Nej, du läste fel, farmor.

– Nej, Linda, det tror jag inte, det står så här.

– Nej, du förstår det ska vara så här; så fick dom varandra och älskade varandra och levde lyckliga ända tills dom inte älskade varandra längre. Det ska vara så, förstår du.

– Jaha, då förstår jag.

Folksagor har en märkligt läkande förmåga. Kanske är det därför de överlever århundrade efter århundrade. Folksagor är den bästa terapi ett barn kan få. Plåster, allergimediciner och sagor är nästan alltid de enda läkemedel ett barn behöver.

För sagor kan man dosera och blanda som man vill. Jag vet, för jag har skrivit ett par. Jag får ofta brev från föräldrar som berättar hur barnen ändrar innehållet i mina böcker efter sina egna behov. Det goda kan ibland bli det onda. Och tvärtom. Det vackra blir det fula. Och tvärtom. Men sen blir det goda det goda igen. Och det vackra det vackra. När behandlingen är över och såret läkt.

Linda tittar förväntansfullt på sin farmor.

De sitter på en buss. Det är en sommardag. Slutet på juli. Flickan har en sommarklänning på sig. Hon sitter tyst en lång stund stund. Anmärkningsvärt lång, tänker farmodern.

Så tittar femåringen upp och säger:

– Farmor, jag har en klitoris.

Farmodern tittar sig omkring. Hon är visserligen inte särskilt gammal, strax över 60 och var ung på 70-talet och under en period till och med en sorts raggarbrud om än en rätt lågmäld sån.

Men hon är tillräckligt gammal för att minnas att man knappast sa såna saker till sina föräldrar när hon var ung. Eller till sina farföräldrar.

Dessutom upplever hon väldigt starkt att hela bussen tittar på dem. Och framförallt lyssnar.

Farmodern tänker att hon vill att samtalet ska ta slut. Samtidigt är hon lite road och mycket medveten om tidens pedagogiska krav och inser att hon gör ett slags dumhet om hon väsande tystar ner sondotterns försök till kommunikation. Det är ändå hon som är vuxen och anses vara ett föredöme.

Farmodern böjer sig ner och säger tyst, inte så tyst som hon önskar, men tillräckligt högt för att det inte ska verka som att hon är gammalunket pryd:

– Vad trevligt.

– Har du en klitoris, farmor? Mamma har en.

– Det har alla flickor.

Nu tycker hon uppenbarligen att det räcker och säger nåt om att det är dags att gå av bussen och skulle det inte vara gott med en glass? En riktigt stor mjukglass med strössel i en massa olika färger. Hela regnbågen rent av.

När de kommer hem funderar farmodern på om hon ska prata med sonens förra fru. Men hon vet ju ändå ungefär vad som hänt; dottern har frågat i badet och mamman har svarat. Det var inget märkvärdigt med det och i dotterns ögon dröjer det ännu några år innan det blir märkvärdigt. Inte mycket att prata om.

Hon läser en saga till istället.

Sondottern älskar sagor.

Hon läser den om den fula ankungen.

På slutet avbryter femåringen.

– Ah ah, farmor, du läste lite fel.

– Fel?

– Ja, hon blev aldrig en stor vit fågel. Du har inte förstått det där. Hon fortsatte vara en grå ankunge. Hela livet. En grå vuxen ankunge. Hon var jättenöjd med det. Och dom andra fåglarna slutade vara dumma mot henne. Dom tyckte att hon var söt ändå. Jättesöt. Du läser fel, farmor.

– Jaha, vad bra.

Farmodern suckar. Hon har ju tänkt likadant om den där sagan under perioder av sitt liv. Vilken fånig berättelse. Varför var det just skönheten som gjorde svanen stark? Och varför var den just vit? Det är bra att Linda resonerar så. Så tänkte jag då och så ska jag kanske tänka nu, funderar hon.

Hon tänker visserligen att hon är långt ifrån säker på att det var under entydigt bra perioder av sitt liv som hon tänkte så, men vem har sagt att såna här tankar ska vara enkla.

– Väldigt bra, Linda. Väldigt bra. Nu läser vi nåt annat.

– Bra farmor. Nu läser vi nåt annat.

Veckans värmlänning

Per Gustavsson och jag gjorde för flera år sen barnboken ”Maddes fredag” ihop och hans bilder var sanslöst bra, tyckte jag redan då. Nu ska han göra årets tv-julkalender. Hur stort är inte det?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.