Kampen mot brottsligheten har naturligtvis ett egenvärde. Oskyldiga skall skyddas och skyldiga skall straffas. Men i takt med att vi börjat prata mer öppet om hur brottsligheten hänger ihop med en stor invandring, blir det också viktigt att betrakta lag och ordning som ett integrationspolitiskt verktyg.
Nyligen intervjuades Nike Örbrink, ordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU), i Dagens Nyheter (4/10). Hon berättar om sin väg in i politiken och bland annat om den otrygghet hon som tonåring kunde känna när hon var på väg hem efter mörkrets inbrott.
Örbrink konstaterar att ”människan har ett behov av att känna sammanhang. Och det kan hon få i familjen, med sina klasskamrater, genom att spela fotboll, eller på en arbetsplats. Men i värsta fall är gängen de första att erbjuda en tillhörighet.”
Om man inte visste var KDU står i frågor om strängare straff, skulle man kunna tro att Örbrink här anslöt sig till en linje som vill prioritera sociala insatser framför brottsbekämpning. Men så är alltså inte fallet. Istället visar hon att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det krävs mer av förebyggande arbete, samtidigt som vi utdömer fler och längre fängelsestraff till de som begår brott. Det ena utesluter inte det andra.
För de unga som växer upp i miljöer där gängen lockar med status och snabba pengar, gäller det att erbjuda ett alternativ. Det är därför skolan har ett extra viktigt uppdrag i dessa områden. Dels kan skolan förmedla de kunskaper som krävs för att bli framgångsrik på laglig väg, dels kan den för ungdomar utan kulturellt kapital öppna en skattkista fylld med kulturellt arvegods – litteratur, historia, musik och konst – som bygger en bro in i den svenska nationella kulturen.
Ju mer vi kan göra det svenska civilsamhället till en gemenskap dessa unga vill vara en del av, desto mindre lockande blir gängen. Och naturligtvis gäller även att ju mer effektivt vi kan bekämpa brottsligheten, desto mindre attraktiv blir den gängkriminella gemenskapen. Man kan om så vill kalla det ena för en mjuk strategi och den andra för en hård, men de måste samexistera.
Fredrik Kärrholm är i grunden polis och har etablerat sig som en viktig röst i den kriminalpolitiska debatten. Nyligen tillkännagav han att han kandiderar till riksdagen för Moderaterna. I sin kampanjvideo är ett av hans viktigaste budskap detta: ”Samtidens konflikt handlar inte om klass, kön eller hudfärg. Skiljelinjen går inte mellan de som är födda inom eller utanför våra gränser. Konflikten står mellan de som begår brotten och de som drabbas av brotten”.
Ju mer överrepresentation vi har av brottslighet bland personer med utrikes bakgrund, desto större växer sig främlingsfientligheten och upplevelsen av att Sverige är ett delat land. Och Sverige är delat. Men som Kärrholm poängterar står inte infödda mot invandrare, utan laglydiga står mot lagbrytare.
Integration och brottsbekämpning hänger således ihop. De personer av utländsk härkomst som säger nej till gängkriminalitet och annan brottslighet, kan samtidigt säga ja till att vara en del av en nationell gemenskap. Språk, arbete och kultur är viktiga delar av denna gemenskap. Men allt börjar med att vilja leva ett hederligt liv. Dessa personer måste vi bli bättre på att göra till en del av vårt land.