Utanförskapet kan bli Magdalena Anderssons akilleshäl

Ledare
PUBLICERAD:
Magdalena Andersson ömtåliga häl.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
Att välja Magdalena Andersson till nästa partiledare för Socialdemokraterna kan vara mer riskabelt än många tycks tro. Trots sitt höga förtroende i finanspolitiken lär hon ha svårt att åtgärda de verkliga problemen för svensk ekonomi och arbetsmarknad.

Beskedet att Socialdemokraternas valberedning har nominerat Magdalena Andersson till partiledarposten var knappast överraskande. Hon hade sedan tidigare stort officiellt stöd inom partiet då hon nominerats av samtliga partidistrikt.

Entusiasmen internt lär i hög grad bero på lättnad över att partiet slipper en uppslitande strid om ledarposten. Det skulle man inte ha råd med i dagens prekära politiska läge, då regeringsmakten hänger löst. Men även utanför Socialdemokraterna betraktas Magdalena Andersson av de flesta som den starkaste kandidaten. En mätning i Dagens Nyheter visar till exempel att fyra av tio väljare tror att hon kommer göra ett bättre jobb än Stefan Löfven (1/10).

Att vara partiledare och statsminister, med fullt ansvar för partiets politik och landets tillstånd, är dock inte samma sak som att vara finansminister. Det verkar troligt att hon kommer driva partiet vänsterut i den ekonomiska politiken. Det finns ett stort tryck från vänsterfalangen inom partiet som stått utanför under Löfvens tid som partiledare. Andersson har också själv lanserat klassisk socialdemokratisk spenderarpolitik i höstbudgeten.

Risken för Andersson är att hon inte kommer lyckas bygga trovärdighet för den nya politiken. På grund av tiden som statssekreterare åt Göran Persson under 1990-talets budgetsaneringar, liksom hennes strama budgethållning som finansminister anses hon tillhöra den så kallade kanslihushögern. Kan väljarna lita på att hon verkligen kommer leverera det hon lovar? Det vore knappast första gången Socialdemokraterna driver åt vänster i valrörelsen men åt höger i regeringen.

Trots att Sverige tampas med andra stora problem, särskilt gällande brottslighet och segregation, är den ekonomiska politiken fortfarande central. Att sakna trovärdighet i den frågan skulle vara förödande. Därtill skulle en vänstersväng i finanspolitiken knappast göra något åt Sveriges ekonomiska problem. I synnerhet det växande utanförskapet. Svenskt näringsliv larmade nyligen (Di Debatt 30/9) om att 1,3 miljoner svenskar i arbetsför ålder inte är självförsörjande.

Nödvändiga reformer, såsom en uppstramning av bidragssystemet, lär dock utebli. Tvärtom är det sannolikt att en vänstersväng med höjda skatter på exempelvis sparande, skulle förvärra situationen. En oförmåga att bryta utanförskap och främja ökat välståndsskapande har fällt socialdemokratiska regeringar förut. Med tanke på att det har varit med Magdalena Andersson på finansministerposten som problemen har tillåtits växa fram, kan det mycket väl hända igen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.