Det är 125 år sedan Gustaf Frödings diktsamling Stänk och flikar gavs ut. Det skedde 30 september 1896 och reaktionerna blev omedelbara.
Redan 9 oktober hade dåvarande justitieministern Ludvig Annerstedt väckt åtal mot Gustaf Fröding.
Anledningen till åtalet var diktcykeln En morgondröm, som ingår i Stänk och Flikar. Den är en poetisk skildring av den fysiska kärleksakten och innehåller en, åtminstone för den tiden, ovanlig sexuell frispråkighet.
125 år senare är det kanske svårt att förstå den kraftiga reaktionen mot En morgondröm, men såväl 1880- som 1890-talet hade präglats av en påtaglig sedlighetsiver. Såväl i riksdagen som i pressen hade det framförts krav på åtgärder mot osedlighet.
Naturens helighet
Det var bland annat mot denna samhällsmoral – eller kanske snarare dubbelmoral – som Gustaf Fröding vände sig. Redan året innan Stänk och Flikar utgavs skrev Gustaf Fröding till sin syster Cecilia, att han ”vill en gång ärligt ha fram naturens skönhet och helighet”.
Han skrev att han var ”led vid skammen och hemlighetsmakeriet”.
Det brevet skulle komma att spela en viss roll under rättegången. Fröding lade nämligen där fram brevet för att bevisa, att han hade ett ärligt syfte med En morgondröm.
Inte alla hade förståelse för skaldens kamp mot hemlighetsmakeriet.
Kritiken mot Gustaf Fröding var obarmhärtig. Det var inte bara verket som kritiserades. Skalden själv ifrågasattes. En tidning fastslog att Fröding led av ”physical and moral insanity”, alltså fysisk och moralisk ohälsa.
Skadligt för unga?
Kritikerna menade att Fröding med En morgondröm, eller i alla fall med dess femte sång – hade skadat den svenska ungdomen. Han hade gjort sig skyldig till en beklaglig smaklöshet när han hade behandlat ett ämne som inte kan skildras av konsten. Hans framställning av kärleksakten påminde, hävdade somliga, mer om populärvetenskapliga medicinska böcker och det hävdades också att han hade ”förgripit sig på diktningens helgd”.
Nu skall även konstateras, att Gustaf Fröding också togs i försvar. En åsikt var att man måste leva sig in i diktarens intentioner och att en dikt – precis som en skulptur – måste betraktas som en enhet. Det var alltför många, ansåg försvararna, som stirrat sig blinda på den femte sången i stället för att se helheten.
Branting stöttade
En av de som försvarade Gustaf Fröding när det stormade var Karlstads-Tidningens chefredaktör Mauritz Hellberg, som hade varit en av Frödings ungdomsvänner och en tid också kollega på Karlstads-Tidningen. En annan som tog Fröding i försvar var Hjalmar Branting, som med tiden skulle bli statsminister.
De skarpaste kritikerna hittade man dels i tidningen Budkaflen, dels i Smålands-Posten. Det var Janne Bruzelius och Alfred Hedenstierna. Båda kom att spela en central roll i åtalet mot Fröding, men på olika sätt.
Janne Bruzelius var sedan 1883 utgivare av tidningen Budkaflen. Från början hade den ett visst anseende, men snart utvecklades den till ett skandalblad. Några dagar efter utgivningen av Stänk och Flikar lät Bruzelius publicera En morgondröms fjärde och femte sånger i Budkaflen. Det skedde med endast denna kommentar:
”Vi vilja icke yttra vår mening om dessa Frödings ”Stänk och Flikar”. Men vi motse med nyfikenhet vad den övriga presskritiken har att säga om dessa dikter, utgivna på Albert Bonniers förlag.”
Genomskådat hyckleri
Och inte nog med det. Redan i nästa nummer, en vecka senare, lät Bruzelius trycka de båda sångerna på nytt. Då tillsammans med en artikel rubricerad ”Fröding – dekadentpoeten”.
Rollen som moralens väktare passade dock inte Budkaflens utgivare och hyckleriet genomskådades. Det väcktes åtal och beordrades kvarstad även mot Budkaflens båda nummer.
Alfred Hedenstierna – signaturen ”Sigurd” – krävde för sin del ingripande från justitieministern. Det gjorde han bland annat i en artikel med rubriken ”Sover justitieministern?” När åtal väl hade väckts var han inte sen med en uppföljning under rubriken ”Äntligen har justitieministern vaknat”.
Fördärvlig sinnlighet
Stadsfiskal Per Cederborg fick uppgiften som åklagare sedan åtal väckts mot Fröding. Cederborgs bevisföring fick senare en hel del kritik. En genomgående linje i bevisföringen var, att ”vad som ej kunde öppet utföras eller i bild tecknas, utan att såra anständighet och sedlighet kunde ej heller i ord beskrivas utan att dessa känslor därigenom sårades.”
Åklagaren gjorde en skriftlig sammanfattning, som är värd att återges.
”Läsandet av sinnliga skrifter väcker otvivelaktigt sinnliga känslor. Den som utger sinnliga skrifter måste alltså åsyfta att väcka dylika känslor, om ej annat ändamål tydligt föreligger. Sådana människans känslor äro, sådant blir hennes leverne. Ett sinnligt leverne är fördärvligt. Alltså åsyftas med skriften främjandet av ett fördärvligt leverne.”
Liberala jurymän
Valet av jurymän – det handlade ju om ett tryckfrihetsmål – var överraskande. Det har noterats av Frödingforskaren John Landqvist.
”Åklagarens val av tre utpräglat liberala personer var snarast sensationellt. Det visade genomskinligt, att han inte var intresserad av en fällande dom. Svaranden hade inte själv kunnat välja mer förmånliga jurymän”.
Mycket tyder på att – som en annan Frödingforskare, Germund Michanek, uttrycker det – ”sedan justitieministern – därtill nödd och tvungen – anbefallt åtal, så gör alla i målet inblandade jurister sitt bästa för att få den förmente brottslingen frikänd.
Efter två timmars överläggningar var juryn klar med sitt beslut och frikände Fröding. Det är obekant om beslutet var enhälligt.
Strid om gränserna
På 1800-talet var det många som upplevde att det gamla samhällets ideal var hotade. Samhällsbevararna försvarade sina moraliska och religiösa ideal mot tidens reformatorer. Inte sällan användes argumentet, att ungdomen måste skyddas från skadliga irrläror. Detta gick igen även när det stormade mot Fröding och En morgondröm.
Att tryckfrihet och även konstnärlig frihet måste finnas ifrågasattes egentligen inte, men man ansåg att det måste finnas en gräns. Det var på sätt och vis frågan om var denna gräns skulle dras som vållade många av striderna mellan konservativa och radikala krafter.
Djupt sårad Fröding
För Gustaf Fröding blev det ett frikännande i det mycket uppmärksammade målet, men åtalet mot honom och den i flera fall obarmhärtiga kritiken kom utan tvivel att sätta djupa spår hos skalden.
Gustaf Fröding blev den förste diktare av betydelse i Sverige, som blev åtalad för brott mot sedlighetsparagrafen. Tidigare tryckfrihetsåtal hade antingen gällt verk av ringa litterär betydelse eller också hade de varit av politisk eller religiös art.
Bokförläggare Albert Bonnier skrev några uppmuntrande ord till Fröding och fick detta svar:
”Tack för brefvet och uppmaningen till courage! Jag är just inte modlös, snarare likgiltig. Det förefaller mig hardt när omöjligt att man kan bli fälld för sidorna 110 och 111. Könsumgänge är ju ingen last och för öfrigt, om så vore, så innehåller ju inte stycket någon sträfvan att utbreda denna ”last” – den är ju tillräckligt utbredd ändå, icke minst i det af Gud instiftade äktenskapet. Gustaf Fröding”