Sverige svek Lars Vilks

Ledare
PUBLICERAD:
Lars Vilks fick hålla ett föredrag i Wermlandsbankens gamla lokaler den 16 mars 2015.
Foto: Anders Hanson
Den kontroversielle konstnären Lars Vilks är död. Han och hans två livvakter omkom i vad som av allt att döma var en fruktansvärd bilolycka. De senaste 14 åren av sitt liv levde han under konstant dödshot bara för att ha använt sin yttrandefrihet, och där svek det svenska samhället honom.

Olyckan var av en sådan våldsam och egendomlig art att det kom att spekuleras om det ändå inte rörde sig om en terroristattack. Vilks hade överlevt flera attentatsförsök från islamiska extremister. Men även om det nu verkar som det var en tragisk olycka så kan man ändå säga att det var islamisterna som tog livet av honom, och de två poliser som skyddade honom. För utan hotbilden hade de aldrig befunnit sig i den här situationen.

Det hela började när han år 2007 skulle ställa ut några teckningar på Tälleruds hembygdsgård och NWT:s dåvarande kulturredaktör Mats Dahlberg noterade att en av dem föreställde profeten Muhammed som rondellhund. Efter det var det omöjligt att undvika kontroversen som ledde till det dödshot som därefter hängde över Vilks. Sverige hade fått sin egen variant av Salman Rushdie och de danska Muhammedkarikatyrerna.

Redan där och då så svek det offentliga Sverige Lars Vilks. Istället för att stå upp för yttrandefriheten och toleransen så tog de flesta avstånd från Vilks. Varför skall han hålla på och bråka så där? Varför skall han provocera och utmana på det viset? Varför måste han kränka muslimer? Det finns inte ens någon konstnärlig verkshöjd i det han gör! Och så vidare gick resonemangen.

Alltför få stod upp för rätten att vara just utmanande, att få vara obekväm. För vad är yttrandefriheten värd om man inte kan få göra som Vilks utan att få dödshot över sig? Vad är toleransen, som i andra sammanhang hyllas, värd om man inte kan tolerera också det obekväma? Många tycks i dag missförstå tolerans för acceptans, för att man också måste hålla med om det som skall tolereras.

Men man behöver inte gilla eller tycka om Vilks, eller någon annans, konst för att försvara hans och allas rätt att uttrycka den inom de oerhört vida ramar som vi sätter för yttrandefriheten. Yttrandefriheten är inget värd om bara är det allmänt accepterade och oförargliga som får synas. Pikant nog var att det ofta är samma personer som kritiserade Vilks som annars brukar hylla konstprovokatörer som Robert Mapplethorpe, Andres Serrano och Carl Johan De Geer.

Det känsliga i fallet Vilks tycks uteslutande ha att göra med att han drev med islam. Men att driva med kristendomen är för dessa personer helt ok. Det finns inte, och skall inte få finnas, några undantag för förmenta "hädelser". Också religioner får stå ut med att kritiseras och göras narr av. Det är inte att angripa muslimer, lika lite som Serranos "Piss Christ" är ett generalangrepp på alla kristna.

I Värmland svek Karlstads universitet Lars Vilks när de 2015 stoppade ett framträdande där. Några år tidigare hade Vilks utsatts för äggkastning vid ett besök i Aula Magna, men han fick inte komma tillbaka. Utrikespolitiska föreningen ordnade då ett offentligt framträdande i gamla Wermlandsbankens lokaler, som blev både välbesökt och uppskattat. Polisen kunde också upprätthålla säkerheten, och därmed visade sig att universitets räddhågsenhet var ogrundad. Det blev en seger för yttrandefriheten och yttrandefriheten måste också få kosta.

Nu är Lars Vilks död, liksom de två poliser som var satta att skydda honom, och det svenska samhällets svek kan inte göras ogjort. Måtte vi ha lärt oss något av detta, och att vi inte så lätt skall kunna bli skrämda till tystnad.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.