Mer än bara en bulle

Ledare
PUBLICERAD:
Mer kanelbullar åt folket.
Foto: Henrik Montgomery/TT
I dag den 4 oktober är det kanelbullens dag. Det finns förvisso gott om andra bakverk som fått en egen dag, men firandet av kanelbullen har etablerat sig i svenskarnas medvetande – även fast traditionen bara har drygt tjugo år på nacken och naturligtvis tillkom som ett rent marknadsföringsknep.

Kanelbullen slog igenom stort på 1950-talet, men finns omnämnd i tidningar från mitten av 1800-talet. Precis som med mycket av vår husmanskost berättar kanelbullen om vår historia som fattig bondenation. En tid då mjöl och socker var höjden av lyx.

Mat är inte bara en del av vårt kulturarv, våra matvanor berättar också om hur samhället förändras. Att den en gång så exotiska kanelen introducerades i bakningen berättar både om en nyfikenhet på världen utanför landets gränser, och om ett växande välstånd. Och medan de äldsta medborgarna ännu minns hur köpebröd under barndomen var något exklusivt är det för yngre tvärtom så att det är hembakat som sticker ut.

Kanelbullen visar således på hur vi är rotade i ett kulturarv – ett kulturarv som inte är statiskt men där det finns en kontinuitet. Det är ett kulturarv som går via 1950-talets hemmafruar som mötte barnen med nybakade bullar och ett glas mjölk, vidare in i vår samtid där många i dag kommer att köpa bullarna på språng och över disk.

Kanelbullens popularitet över decennierna säger något om vårt kynne. När vi ställer fram ett fat med kanelbullar får vi chansen att vara generösa, utan att för den skull verka vräkiga. Det är helt enkelt ett för svenskarna lagom lyxigt dopp till kaffet.

Kanelbullen kan även ses som en symbol för vår märkliga blandning av individualism och konformism. För samtidigt som många av oss i dag kommer att äta kanelbullar ”eftersom det är det man skall göra” så finns i många hem en väl förborgad hemlighet – lika otänkbar att röja som var man hittar svamp eller hjortron – om hur man får till de perfekta kanelbullarna. Liksom köttbullarna till jul. Vi äter alltså samma sak som alla andra, men sätter gärna vår egen prägel på det som serveras.

Att bryta bröd är en universell sedvänja. Reser man österut har det exempelvis varit tradition att gäster hälsas välkomna med bröd och salt. Men den svenska fikakulturen har uppmärksammats som tämligen unik. Fikarasten är på de flesta arbetsplatser närmast helig. Och samtalen kring de runda borden i personalrummet är i dag ofta den närmaste motsvarigheten till våra förfäders samling kring lägerelden.

Det är en anledning till att det är så angeläget för integrationen att invandrare kommer ut i arbete. Visst är det viktigt att kunna försörja sig själv och slippa leva på bidrag. Men för att bli en del av det svenska samhället krävs även att den som kommit till vårt land får en chans att lära känna oss som bott här längre.

Det är dock inte alltid så lätt. Vi svenskar är generellt reserverade till vår natur och vår blyghet uppfattas lätt som att vi är avvisande. Men under fikarasten kan vi mötas. Även om småpratet mest handlar om väder, sportresultat eller den senaste tv-serien.

Sverige har förändrats på många sätt sedan de första kanelbullarna serverades. Men skrapar man på ytan så är det mer som förenar oss med våra förfäder, än som skiljer oss åt. Doften av nybakade kanelbullar fortsätter att vara en källa till glädje och en inbjudan till gemenskap.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.