Insändare: Hallå, hallå politiker - dags för förändring!

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
För att minska nyrekryteringarna till kriminella gäng tycker insändarskribenten att mer fokus bör läggas på fritidsgårdar och fältassistenter i det förebyggande arbetet.
Foto: Christine Olsson/TT
Gängkriminalitet och våldsbrott är ju ett mycket aktuellt ämne. Politikerna är mer eller mindre fokuserade på straff, högre straff, mer poliser.

Jag håller med till viss del, men man har glömt nyckeln till framgång i frågan - att minska nyrekryteringarna till de så kallade gängen.

Under cirka 30 års tid har man sakta men säkert monterat ned eller minskat på en av de viktigaste verksamheterna i det förebyggande arbetet, fritidsgårdarna och fältassistenter som i sparpaketen kraftigt fått stå tillbaks. Det är ju ingen verksamhet som är lagstadgad. Därför drabbas dessa verksamheter hårt i sparpaketen.

Socialtjänsten som ju är myndighetsutövning har full fokus på att hålla sin budget och arbete ute på fältet finns inte utrymme för. Man gör det som man måste inom SoL (Socialtjänstlagen) så får man spara på sånt som inte är lagstadgat.

Den pressade ekonomin i kommunerna har tagit över fokus från kreativitet och nytänk, det finns inte utrymme för detta nu.

Polisen har ju i omorganisationer centraliserats och finns oftast inte på plats där de behövs i det förebyggande arbetet, men när det smäller då kryllar det av poliser. Bra såklart då, men jag tror på närpoliser, så kanske det inte smäller så ofta

Vi har ungefär 200 poliser per 100 000 invånare i Sverige. Vilket förenklat räknat skulle innebära att i Forshaga polisområde skulle finnas cirka 20 anställda. Vilken dröm och vilka insatser lokalt man skulle kunna genomföra, tillsammans med övriga aktörer i kommunen.

Eller varför inte ha polisanställda fältassistenter och socionomer? Oj,oj, vilken bomb!

Följden av dessa verksamheters felfokus när behovet har varit större än nånsin har kraftigt bidragit till dagens situation. Vi behöver omgående förstärka samverkan mellan dessa aktörer som kan stödja både ungdomarna, föräldrar, skolpersonal med flera. Det behövs mer fältassistenter, fritidsledare, socialpedagoger, upptäckargrupper, meningsfulla verksamheter, som kan stödja och hjälpa unga till att hitta sin identitet i meningsfull sysselsättning.

Jobba med relationer, integration och föräldrastöd. Det behövs oavsett om man är född i Beirut eller Forshaga. Föräldraansvar ropar många, men om man inte har resurserna eller kunskapen - hur gör man då?

Föreningslivet bör också integreras mer och få hjälp med någon form av sociala resurser. Varför inte ge föreningslivet ekonomiska möjligheter till socialpedagoger, fritidsledare eller dylikt i sin verksamhet?

Dessa resurser ovan bör också få möjligheten att jobba mer öppet tillsammans och inte hindras av sekretessen som ofta sätter hinder för samverkan.

Öppna upp för att ha så många som möjligt under samma huvudman. Vi måste jobba med relationer och visa och skapa möjligheter för de unga. Det finns många olika sätt att angripa problemet och ibland måste man se till de lokala behoven, det är inte säkert att samma organisation behövs i Kiruna som i Deje.

Pengar finns om man är beredd att satsa på rätt saker och omfördelning kan ta lite tid. En ungdom placerad på sluten vård kostar cirka 3,1 miljoner kronor per år. Kan jämföras med 6 årslöner för en fritidsledare.

Kan vi förhindra 10 placeringar har vi pengar till att anställa 60 fritidspedagoger eller liknande tjänster på årsbasis.

Så kan man inte räkna säger nån, men detta är ju fakta. Jag vill visa symboliken: alla tjänar på att förhindra inflöde till anstalt och högre straff inte är lösningen.

Pengar till arbetsmarknadsåtgärder finns också men de bör kunna användas friare och mer långsiktigt. Många unga skulle med stolthet jobba med att stödja andra unga. Detta har ibland använts som åtgärd i arbetsmarknadsprojekt exempelvis kamratstödjare, extraresurser med mera, med goda resultat.Men tjänsterna upphör då åtgärdspaketen förändras. Använd pengarna som ändå finns till tjänster i offentlig sektor, vilket skulle ge massor med nya jobb.

Man bör också använda sig mer av kunskapen som finns bland ”fotfolket”. Avståndet mellan Stockholms riksdag till lokalpolitiken i kommunerna är alltför långt.

Man behöver göra mer rent konkret och ge tydliga riktlinjer för vad pengar ska användas till. Det känns som politiker i dag är i någon form av panikläge och i olika debatter med mera bara skyller på varandra och försöker samla populistiska poäng. Det måste gå att tänka om. I detta läge vore ju drömmen att partierna slutar kasta skit på varann i denna fråga, alla verkar ju överens om att en lösning måste till och ingen kan väl säga något annat än att förebyggande åtgärder är viktigt. Nån nämner detta ibland i förbigående men ger inga konkreta förslag på hur man vill göra. Mina förslag är:

– Satsa mycket mer på förebyggande arbete.

– Inventering av lokala resurser som ser olika ut geografiskt.

– Skapa förutsättningar för att jobba tillsammans för yrkesgrupper med samma mål men olika huvudmän.

– Tillåt arbete utifrån lokala behov.

– Ge några distrikt möjligheter att prova nya arbetssätt och utvärdera/följ upp under en tid.

– Skapa arbetsgrupper bestående av ”fotfolk”, politiker och huvudmän som ändå ska ges möjligheter att tänka nytt och även gå tillbaka till att använda oss av sånt som vi vet funkat tidigare men som prioriteras bort av ekonomiska skäl.

En gång var det tillåtet med barnaga. På 1860-talet blev det förbjudet att slå sin hustru. Så sedan länge vet vi att straff inte är lösningen på allt.

Läcker taket så köper vi inte mer hinkar utan vi lagar läckan. Sluta käbbla och börja göra, inte sen, utan NU!

Roger Nilsson

Före detta socialarbetare med mera

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.