Persson: Politiskt hat och mjäkkultur

Signerat
PUBLICERAD:
Emma Stone gör en utmärkt insats som titelkaraktären men det kan inte avhjälpa filmens brutala brister, skriver Daniel Persson.
Foto: Laurie Sparham/Disney via AP
Om vi lever i en tid där allt fler betraktar var och varannan medmänniska som en handelsresande i ondska kanske den breda kulturen drar sig alltmer för att visa faktiskt onda karaktärer, skriver Daniel Persson.

Vår politiska kultur är så sprängfull av skurkar att det är rent löjligt. Det förefaller snart vara det enda sätt vi har att förhålla oss till någon som inte delar vår världsbild eller till och med analys av och lösning på ett litet specifikt problem.

Högern brukade tidigare, och dessutom ganska stolt, förklara den stora kulturskillnaden mellan blocken som att högern anser att vänstern har fel, medan vänstern anser att högern är ond. Det låg något i det. Nu anser dock alltsomoftast högern att vänstern är ond den också.

Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att streta emot detta och partierna använder avsiktligt en retorik som inte ska spela in i detta smutskastande narrativ. Men det är å andra sidan inte svårt att hitta enskilda ledamöter som gör det. Socialdemokraterna bemästrade smutskastningen som politisk metod för länge sedan, men har på senare tid tagit den till nya nivåer och hävdar på bästa diktatorsmanér att oppositionen är odemokratisk.

Även inom regeringsblocket haglar anklagelserna. Centerpartiet och Vänsterpartiet har bjudit upp till vad de nog trodde var en djärv tango men som i själva verket synes vara en dans hämtad ur Hårgasägnen – där djävulen, förklädd till spelman, fick ungdomarna i byn Hårga att dansa sig till döds. Båda är dock redo att ta en dust med Miljöpartiet under regeringspartiets tjuvdans.

Men om vår politiska kultur är skadligt besatt vid ondska och att utmåla varandra som så hemska som möjligt så sker det parallellt med att den breda populärkulturen verkar oförmögen att hantera ens själva konceptet skurkar.

Ett bra exempel på detta är filmen Cruella som nyligen har blivit tillgänglig på strömningstjänsten Disney+. Den sägs vara ursprungsberättelsen för Cruella de Vil, den klassiska disneyskurken från Pongo och de 101 dalmatinerna från 1961. Hon är galen, empatilös och sätter modet och estetiken framför allt annat och inte vill något annat än att döda hundarna i centrum för handlingen för deras vackra päls.

Men i filmen Cruella får vi möta en helt annan människa. Emma Stone gör en utmärkt insats som titelkaraktären men det kan inte avhjälpa filmens brutala brister. Cruella, i den nya tappningen, är ingen skurk. Hon är en ung kvinna som har haft det svårt och som inte passar in i samhällets mall för hur man ska vara. Hon är förstås väldigt talangfull vad gäller mode och klädskapande och har en rejäl drivkraft. Samtidsfeminism förpackad i punkrockestetik – dessutom är frånvaron av faktisk punkrock i filmen lika pinsam som plågsam.

Cruella är minst lika självupptagen som hon är skicklig, men inte egentligen. För mest är det ett spel. Hon är inte som Baronessan, den äldre modeikonen hon ser upp till och vill ersätta och som spelas väl av den fantastiska Emma Thompson. I praktiken har Cruella hela tiden kontroll över sitt beteende. Hon beter sig väldigt illa, men det är för att hon valt det. Inte för att hon är ond. Hon är rätt fin egentligen.

Filmskaparna vågar aldrig låta Cruella komma ens i närheten av att bete sig som den skurk hon faktiskt ska vara och som publiken med all rätt förväntar sig. Samma fenomen kunde i viss mån skönjas i filmen Jokern från 2019, men dras här till sin spets. Resultatet är en film som inte har något att säga, Djävulen bär Prada från 2006 har betydligt mer att säga om modeindustrin än den här filmen, och som handlar om en snäll människa som vi ska låtsas är lite skurkig.

Hänger det ihop alltsammans? Har samtidens politiska skurkbonanza gjort otäckingarna mindre kulturellt gångbara? Om vi lever i en tid där allt fler betraktar var och varannan medmänniska som en handelsresande i ondska kanske den breda kulturen drar sig alltmer för att visa faktiskt onda karaktärer, det skulle kunna störa världsbilden så mycket att det inte är kommersiellt gångbart.

Problemet är förstås att skurkarna fyller en viktig funktion. För det finns ondska i världen och skurkarna är till för att visa att ondskan kan övervinnas och att det goda kan segra. G K Chesterton skrev i sin essä ”The red angel” att sagor inte ger barn idén om ondska, barn vet att det finns hemska och farliga varelser. Vad sagan gör är att ge barn insikten att ondskan kan besegras.

I detta, och mycket annat, hade Chesterton helt rätt. Men det går längre än så. Vuxna måste påminnas om att ondskan kan besegras för att inte irra bort sig i depression. En kultur som inte vågar visa ondska längre förvägrar människor detta och riskerar att leda till utbredd hopplöshet. För om vi plötsligt ska tolka om alla vi tidigare fått lära oss är skurkar som goda har vi inga jämförelsepunkter kvar.

Det bästa vore om de här försöken att skapa en plakatfylld, total relativism helt enkelt floppade rejält. Det är de värda.

Daniel Persson

Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.