”Nu vågar jag äntligen berätta” – Monirah lyfter upp starka minnen

Tre gånger har premiären på ”Vem tänder stjärnorna” skjutits upp under pandemin. Under tiden har Monirah Hashemis starka berättelse hunnit få än större aktualitet.

– Nu är det min tur att berätta, säger den Afghanistanfödda skådespelaren och manusförfattaren.

Monirah Hashemi är Karlstadsbo sedan augusti 2013 och ger nu en stark, personlig men också högaktuell inblick i hur det är att leva under förtryck.

Pjäsen baseras på hennes egen livsresa, som tog henne från det Afghanistan som nu åter styrs av talibaner. Maktövertagandet har också gjort berättelsen än mer aktuell.

– Föreställningen är aktuell på många sätt. När talibanerna nu kommit tillbaka till makten, kommer de en gång till att förbjuda kvinnornas närvaro i samhället. Nu igen ser vi hur gatorna är tomma på kvinnor och reglerna de kommer med, kommer också att stoppa kvinnornas berättelser. De vill inte att de ska komma ut, säger hon.

Minnen som tär

Hon har själv skrivit manus och är också den som står på scenen.

– Det handlar mycket om minnen, att komma ihåg och att våga prata om minnena. Vi kvinnor bär med oss många minnen, men vi vågar kanske inte berätta om dem, för att samhället är inte berett, patriarkatet och tystnadskulturen låter oss inte och kanske är vi inte heller själva beredda, för att vi lärt oss att hålla vissa saker för oss själva.

Men att våga är viktigt, både på ett personligt plan och för samhället i stort.

– Vi ska prata om saker för att visa problemen och hur vi kan förändra dem. Om det inte finns några ord, hur ska vi då se problemet?

Egna erfarenheter

Tidigare har hon i sina pjäser och som skådespelare ofta gett röst åt andra personer.

– Nu är det min tur att berätta. Det här bygger på min berättelse, säger hon.

Det var inte alls självklart att våga för henne heller.

– Det har varit jättesvårt att berätta. Jag har velat det ända sedan jag började med teater. Nu 2021 vågar jag äntligen.

Börjar härifrån

Hon gör det i Karlstad, på Gjuteriet, medan det i hemlandet inte skulle vara möjligt.

– Inte idag, men jag hoppas en dag. Även när jag arbetade i Afghanistan försökte vi ställa frågor om kvinnors rättigheter, men på det här sättet som jag gör idag går det inte där, men jag tror att vi kan nå den afghanska diasporan. Vi kan börja härifrån. Det är viktigt att ta upp kvinnornas berättelser på scenen, särskilt när vi ser, som i Afghanistan, att kvinnors röster trycks ner.

Lust att möta mörkret

Med sin pjäs hoppas hon ge publiken förståelse.

Och, tillägger regissören Leif Persson:

– En lust att möta sina egna mörker och komma ut på andra sidan. Vi fastnar inte i mörkret utan vi lämnar publiken, tror vi, med någon form av hopp och ljus.

– På andra sidan mörkret finns alltid ljus. Vill vi vara i ljuset måste vi gå igenom det mörka, det går inte att bara hoppa över eller ta en genväg, säger Monirah Hashemi.

Svårt vara optimist

När det gäller utvecklingen i Afghanistan tror hon dock inte på nytt ljus i närtid. Representanter för det nya talibanstyret har kommit med löften, men Monirah Hashemi är skeptisk till om det blir bättre den här gången, än senast de styrde landet.

– Jag vill inte vara pessimist, men det är svårt att vara optimist när man vet hur talibanerna är. De tror inte på grundläggande mänskliga rättigheter och att kvinnor ska utbilda sig, jobba och vara en del av samhället. Vad kan vi hoppas på då?