Två skelett och en idyllisk barndomsstad.
Fjolårets succédebutant Helén Wigh är tillbaka med en ny bok och i den manifesteras både hennes förkärlek för mörka berättelser och en stor kärlek till hembygden.
Hon debuterade som författare i fjol, med den rosade spänningsromanen Järnmärkt, som utspelar sig i gruvbyn Persberg på 1850-talet.
Nu tar Helén Wigh ett litet kliv åt sydväst och i boken Jordoffer serverar hon en berättelse där Filipstad har huvudrollen.
Båda är orter hon känner väl: i Persberg växte hon upp; Filipstad är närmaste staden och ett självklart val när hennes nya bokidé krävde en stadsmiljö.
Igenkänningens tjusning
– Det var givet att det skulle vara Filipstad och inte någon fiktiv stad. Visst, i en fiktiv stad kan jag bestämma precis hur det ska vara, men jag tycker om tjusningen i att man ska kunna känna igen sig och även då att läsare som inte känner till stan ska kunna komma hit och känna igen platser, säger Helén Wigh.
”Familjär känsla”
Hon har bott i Karlstad sedan 2004, men har familj, släkt och vänner kvar i Filipstadsbygden. Det blir många hej och kramar när hon kommer på visit.
– Jag gillar det här lilla mysiga, man känner till folk och det blir en familjär känsla. Det är en härlig känsla att omge sig med, säger Helén Wigh.
Också känslorna för denna bygd är bevarade:
Filipstad är hemma
– Den betyder jättemycket. Man känner alltid att man kommer hem när man kommer hit. Jag utesluter inte att man återvänder på något sätt, mer eller mindre, till hembygden, säger hon.
Kanske får hon en dag, som huvudpersonen Kate i nya boken, nycklarna till ett sommarhus i Filipstad? Men då förhoppningsvis under lugnare former.
För Kate blir Filipstad en tillflyktsort undan en våldsam exman. Med blåmärken och tungt sinne kommer hon från Stockholm till den lilla staden 2018.
Författaren skruvar också tidsmaskinen tillbaka till 1947 och flickan Elsa, som växer upp i ett uthus.
Deras öden kommer att korsas och det kommer att bli både dramatik och makabra upptäckter innan sista bladet vänts.
”Gjorde ont i mig själv”
Helén Wigh är alltså inte främmande för att låta mörka krafter flytta in den lilla östvärmländska staden hon håller så högt:
– Det var nästan värre med Järnmärkt, att jag kunde förlägga någonting så hemskt på mitt kära Högbergsfält. Det gjorde mer ont i mig själv, att jag kunde tänka så hemska saker om den platsen, än en grav i Filipstad!
I författarskapet kombinerar hon sin fäbless för mörka berättelser med ett varmt historieintresse:
– Jag har ett intresse av historia och min uppväxtstads historia. Man har växt upp med bilderna från Filipstad från förr, så man kan inte annat än romantisera den bilden. Samtidigt som jag gör någonting hemskt också!
Skelettfynd inspirerade
Impulsen till boken kom via ett verkligt gravfynd:
– Min idé kom från ett fotografi i en tidning, från en grav som var flera tusen år gammal.
I graven fanns två skelett som höll om varandra. Det satte Heléns fantasi i rörelse och i boken hittas skeletten istället i Filipstad 2018.
– Jag har alltid tyckt om historia. Det är nästan som ett detektivarbete bara att upptäcka en detalj någonstans och fundera på vad som kan ha hänt där eller vem som varit på den platsen och hur de upplevt något. Det är något med det som får igång min inspiration, säger hon.
”Rätt lång gata”
Som författare rör hon sig fritt i tiden och hon blandar också fakta och fiktion. Gränsen däremellan är inte knivskarp och heller inte vad hon kan skriva om personer och platser som funnits på riktigt.
– Det är sådana frågor jag ställer mig fortfarande, säger hon. Ska man skriva ut en persons namn? När tar man in verkliga personer och inte? Jag har hållit mig undan från det i Jordoffer. Jag använder fiktiva personer i verkliga miljöer, säger hon.
Och platsen där skeletten hittas är inte precist angiven:
– Jag har bara skrivit Järnvägsgatan och den är ju rätt lång! säger hon och skrattar.
Ljus mörkermästare
Det gör hon ofta: hon är en glad och ljus person – som kan frammana de mörkaste av berättelser.
– Det kanske är därför jag behöver ha det här lilla mörka! Skratt och humor är viktigt. Det blir mycket av den biten privat, men här kan jag få vara lite mer hemsk! säger hon och avslöjar att spökhistorier och deckare var hennes favoriter redan som barn.
Berättar vidare i Filipstad
Hon har redan börjat skriva på nästa bok och hon blir kvar i Filipstad.
– Då är tanken att det ska bli en serie, så jag får stanna i karaktärerna längre. Den är halvvägs klar, avslöjar hon.
Hon stannar i spänningsgenren, så om en alldeles verklig händelse som låter som en romanhistoria får plats då, återstår att se:
– Morfar fick bensinstopp i Persberg, när han var på väg till skogsarbete i Brattfors. Då fick han höra om gruvan – och så mötte han mormor på gatan utanför macken. Sen blev det de två.