Centerns partistämma, som gick av stapeln i helgen, är avslutad, och det blev inga obehagliga överraskningar för partiledningen. Den egendomliga Lööfkulten ligger fast.
Ingen hade väl egentligen väntat sig någonting omvälvande heller. I Centerpartiet bråkar man inte, allra minst offentligt. I partikulturen ligger i att man skall trivas och fika tillsammans och så var det också på stämman. Det förklarar en hel del av den fördragsamhet som det gamla bonde- och landsbygdspartiet har med den nuvarande partiledningen.
Man skulle kunna säga att den spretiga partilinjen ligger fast. Centern är på en och samma gång ett både nyliberalt och vänsterliberalt parti, med en dos särintressepolitik för landsbygden. Det är egentligen inte så konstigt att de navigerar som de gör, men de lever onekligen i en helt egen värld när de talar om "den breda mitten". För på många sätt är C verkligen inte ett mittenparti.
De har å ena sida en ganska extrem nyliberal ekonomisk politik, som får socialdemokrater och fackföreningsfolk att slita sitt hår, och å andra sidan en ganska extrem vänsterliberal politik när det gäller frågor som till exempel kultur, identitet och migration, som får många borgerliga att rygga tillbaka. Bara om man anser att extremerna tar ut varandra skulle man kunna säga att man hamnar i mitten.
Vad som är sant är dock att centerväljarna i stort har varit med på resan vänsterut. Många undersökningar visar att de i större utsträckning identifierar sig som vänster, och att en förkrossande stor andel av dem föredrar ett stöd till en vänsterregering. Samtidigt så ställer ändå många upp på en marknadsliberal politik som har större stöd och chans till att genomföras med de före detta allianskamraterna.
Hur centerpartisten får ihop det är en gåta. Att vara folkpartist är att vara kluven, sade man förr. Det gäller i högsta grad för dagens centerpartister. Men konsekvensen för de borgerliga partierna måste vara att sluta hoppas på att C till slut skall ändra sig och komma tillbaka. Det gick ju inte ens att locka med olika hjärte- och sakfrågor när Moderaterna försökte i somras under den kortvariga regeringskrisen.
I sitt inledande tal sade partiledaren Annie Lööf att Centern vill samtala med flest partier. Å andra sidan så gör de en stor poäng av att inte räkna in Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Men det talas med mindre bokstäver om V. De är ju inte omedvetna om att S-MP-regeringen, som de stöder, också kräver stöd av V. Men de kan för allt i världen inte tänka sig en borgerlig regering som skulle stödjas av SD. Därför genomgår man nu charaden med att de rödgröna regeringspartierna formellt inte förhandlar budget med V, men alla vet att man ändå försöker säkra upp stöd från det hållet.
Därför är allt tal om ”den breda mitten” en chimär. Den finns bara i Centerns fantasi, samtidigt som Centern numera är en del av vänsterblocket. Och så länge de låst fast sig där så kommer de att få svårt att driva frågor om till exempel äganderätt, skogsbruk, strandskydd och landsbygd. Men för dagens centerpartister är den politiska renheten att slippa besudlas av aldrig så lätt antytt SD-stöd det allt mer överskuggande. Även om de skulle få igenom mer av sin sakpolitik med de borgerliga.