Toscana, Champagne, Provence – och Värmland!

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Lars Lerins målning av Mårbacka, i signerat affischformat.
Foto: Lasse Anrell
När jag läser huvudstadens morgontidningar på helgerna så är de fyllda av annonser för kulturresor till Värmland.

Det är Toscana, Champagne, Provence – och Värmland. För 10 000 spänn kan Svenska Dagbladets läsare få sig en överdos av Värmland under en helg. Billigt ändå.

Beslöt att fixa en egen kulturresa till Värmland. Det gick bra. Betydligt billigare.

• Västanå teater

• Lars Lerin

• Wermlandsoperan

Kan det bli bättre än så? Knappast.

Här är min värmländska kulturrapport från tiden när pandemin släppte sitt grepp. Häng med:

Näst sista föreställningen av Körkarlen på Västanå vid Rottneros. Selma Lagerlöf, så klart. Teaterns återkomst till världen 2021. Utsålt hela sommaren.

TBC, lungsot, hostans offer som hotar sina medmänniskorna innan vaccinen ens var uppfunna. Symbolik och verklighet. Då som nu.

Det var skitbra. Musiken är världsklass som vanligt. Saknade visserligen Sophia Stinnerboms tunga fiolgung en smula, men man kan inte få allt.

Alla de bästa skådespelarna var med; Hanna Kulle, Nadja Mirmiran, Jakob Hultcrantz. Hultcrantz var diabolisk som vilken Persbrandt som helst. Med ett stänk av Marvin Yxner (!). Ljuvligt. Västanå teater är en evig följeslagare som ingen pandemisk omnipotens i världen kan eller får röra.

Kan knappt hålla mig till första föreställningen 2022 på midsommardagen. Får man önska sig Kejsarn av Portugallien? Med Tomas von Brömssen.

Nej, kanske inte.

Åkte ner till Karlstad och hade bokat ett fint operapaket. Hotell, opera, tvårätters supé och Sandgrund – all inclusive. Till ett pris som Svenska Dagbladets högnästa läsare skulle fnysa föraktfullt åt.

Det visade sig att det var mer all inclusive än så.

Programblad från Västanå teater och Wermlandsoperan.
Foto: Privat

Lerin och Junior var på plats på Sandgrund. Junior styrde och ställde i kassan och Lars signerade böcker och lät sig fotograferas av all världens beundrare. Jag köpte massor av barnböcker och fick dom signerade till barn och barnbarn och andra ohängda ungar. Känns som rariteter redan nu.

Såg att affischen på Lerins målning av Mårbacka nu äntligen fanns till salu i butiken. Skrev här om själva tavlan redan häromåret och klagade över att den fantastiska målningen inte fanns som brett folklig affisch i Sandgrunds butik. Nu fanns den. Folkkonst för lumpna 175 spänn. Ohyggligt snygg.

När NWT griper in blir Lerin och Selma konst för vanligt fölks väggar, tänkte jag. Lerin muttrade förtjust.

Hur som helst är det här en av de vackraste målningar Lerin gjort. Fick den rejält signerad. Jag var djupt tacksam. Och hela Värmland får gärna tacka mig.

– Du borde sitta i Idol-juryn, utbrast plötsligt Lerin.

– Jag vet, svarade jag blygsamt.

Sen pratade vi mest Abba. Det gör ju folk just nu. Mest och helst.

Opera på kvällen. Och kändisspaningarna fortsatte.

Rickard Sjöberg var där. Den ohyggligt långe Postkodmiljonären Sjöberg var där på Värmlands lilla stora opera?

– Det kunde man ju tänkt sig att du skulle vara en gammal operafjolla, sa jag när vi hälsade.

Rickards pappa skrattade. Rickards fru skrattade ännu mera.

Rickard och jag jobbade ihop på TV4 för 25 år sen. Han var hallåa. Jag var nån sorts chef på Nyheterna och juryordförande i Sikta mot stjärnorna. Sjöberg drog ofta igång fredagsfinalerna i direktsändning.

Hans familj hade firat Rickards pappas – den gamle missionären – 80-årsdag på Hennickehammar. Och så lite opera på det. Kunde ju inte bli bättre.

Operan var helt underbar.

För dom som såg något.

Vi satt på andra raden och det enda vi såg var orkestern. Textremsan gömde sig bakom kristallkronan. Scenen bakom några håryviga damer framför oss. Folk flyttade sig oupphörligt för att överhuvudtaget kunna snegla fram någonting nere på scenen. Det såg ut som en ormgrop på läktaren. Alla sprang huller om buller. Jag har inte sett så lite scen sen jag blev placerad i en garderob, typ, på La Scala i Milano.

Men ändå; det var underbart.

Underbart med opera.

Underbart med kultur live.

Underbart med alla dessa sångare som skapade konst på hög nivå. Vesti la giubba ur ”Pajazzo" i en grandios version med Anton Ljungqvist som normalt plockar blommor i Arvika och O mio babbino caro ur Gianni Schicchi som Emma Johansson sjöng så innerligt och fint. Jag som alltid trott att den fantastiska hitlåten handlar om ett barn, fattade plötsligt att den är en kärlekssång till en pappa. Typisk manlig kompositörvinkel på omvärlden. Finaste låten skrev han till sig själv, gamle Puccini.

Och så champagne i pausen. Jippi. Den normala gamla fina världen återvänder.

Men nja, det var alkoholfri champagne. Hur det nu ens är möjligt. Smakade som övertänd saft.

Men annars då? Ja, hela Värmland var ju som en fluffig champagne. Sprudlande, revolutionär, sagolik, stärkande.

Vem fan behöver Toscana efter det här, sa min bänkgranne som sneglade bakom Rickard Sjöbergs 199 högresta centimetrar. Storleken betyder stundtals allt.

Allt – och inget.

Veckans värmlänningar

Herregud, nu pratar halva Sverige om den makalösa familjen Carlbäck från Sunne som dominerat stort i "Sveriges starkaste familj" i SVT.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.