Fernandoz-Anders: "En sorg att dansbandsbranschen krymper"

Nu börjar dansbandsbranschen att resa sig efter pandemimörkret.

För Torsbybandet Fernandoz börjar nu spelningar att fylla kalendern.

Men redan innan pandemin rådde tuffa tider för landets dansband, Fernandoz frontfigur Anders Nordlund berättar om en bransch som blir allt mindre.

Anders Nordlund har varit dansbandsmusiker sedan han var 14. 1990 blev han medlem i Torsbybandet Fernandoz och blev gruppens ansikte utåt och ledargestalt. Han har upplevt den bergochdalbana som dansbandsmusiken har färdats genom under åren efter de guldskimrande 70- och 80-talen.

Prövningarna har varit många, medvinden aldrig självklar.

Men någon prövning i klass med pandemin har han aldrig upplevt. Det har varit en tuff tid för honom – både rent personligen och för bandet. Flera medlemmar har hoppat på andra – "vanliga" – jobb när spelningarna har försvunnit.

– Vi kunde inte föreställa oss att pandemin skulle vara så länge, först sades det att det skulle vara över till sommaren, börjar Anders Nordlund.

Fernandoz gjorde sin senaste officiella spelning i början av mars förra året.

– Det blev stop i maskineriet. Totalt. Själv har jag hankat mig fram, bäst det gått.

Men nu har han åter samlat mannarna. En har hoppat av, en tidigare medlem har kommit tillbaka. Oktober bjuder på flera bokningar runt om i landet. Det ljusnar trots allt.

– Men jag måste erkänna, det har funnits stunder när allt har känts som ett enda stort mörker. När nyheterna har pratat om att "smittan skjuter i höjden" och "nya restriktioner är på väg", då har jag känt att "Nej, nu skiter jag i det här och lägger ner bandet".

Ett beslut som han aldrig riktigt hade hjärta att ta.

– Jag har varit med i Fernandoz i över 30 år. Det är det enda jag har jobbat med. Så tanken på att lägga ner var väldigt, väldigt tung. Bandet är ändå som ett livsverk för mig. Men så kom räddningen – statligt kulturstöd.

Stödet gav honom gnistan tillbaka.

– Jag byggde en hemmastudio och där har jag skrivit låtar, både till bandet och till andra. Vi – och många kollegor runt om – tackar för kulturstödet till nöjesbranschen. Det har räddat många.

"Många har kastat in handduken"

När Anders Nordlund ombeds beskriva dagens dansbandsbransch pratar han om en minskande yrkesgren.

– Grejen är att branschen var krympande redan innan pandemin, även om den naturligtvis har gjort allt mycket sämre. Många väletablerade band har kastat in handduken och gett upp. Även spelställen.

– Överlag så brukar branschen i Värmland blomma upp på sommaren, då finns det fester, folkparker och loger att spela på. Men på vintern är det inte många ställen som kör dans längre. Folket sviker tyvärr, det är för få som vill gå ut.

Dansbandspubliken är fortfarande mån om sina favoritband. När någon av landets större akter släpper nya album toppar de i regel försäljningslistorna. Men det är ingen vidare ekonomi i skivor, och det blir att vanligare att musiken konsumeras enbart via strömningstjänsterna.

– Dansbandspubliken köper fortfarande skivor, det är en av få genres där det är så. Men det håller på att förändras snabbt, konstaterar Anders krasst.

Samma gager som 2005

Anders Nordlund berättar att det är bättre förutsättningar för dansbanden i södra Sverige.

– Där är det vanligare att man går ut och dansar på eftermiddagarna. Ofta spelar man från 17 till 21 eller liknande tider. Det är ett större upptagningsområde – fler människor på mindre yta. Värmland är mer glesbygd, här är det svårare.

Det är stora kontraster om man jämför situationen för dansbanden i dag och hur det var under Sandgrunds glansdagar?

– Ja, verkligen. Jag fick uppleva Sandgrund under storhetstiden, fram till slutet av 90-talet. Det var många resande som var där, konferensfolk. Och nyskilda tanter. Det kallades för "köttmarknad", minns jag.

– Men restaurangdanserna försvann i takt med att konferenserna blev färre, de sköttes på andra sätt. Och under många år hade varje stadshotell i landet ett dansband som spelade, det var klassiskt. Det är helt borta i dag. Jag känner en sorg när jag ser hur branschen krymper, steg för steg.

Ser du att dansbandsmusiken på något sätt skulle kunna hitta en ny guldålder?

– Kanske inte på samma sätt som det var under 70- och 80-talen. Det tror jag inte. Däremot kan jag hoppas att folk tröttnar på att sitta hemma! Kanske att folkparkskulturen kan komma tillbaka? Det är ju något unikt för Sverige – alla dessa folkparker.

Han beskriver dansbandsvärlden som en plus-minus-noll-bransch.

– Det finns många som tror vi skrattar hela vägen till banken, men så är det inte. Det är inga stora pengar, vi har i stort sett samma gager som vi hade 2005. Det gäller för de flesta banden. Samtidigt som allt blir dyrare. Om en arrangör vill höja inträdet från, säg, 140 till 160 kronor blir det ramaskri från publiken. Svensken vill inte betala så mycket för att dansa, till skillnad från i både Norge och Finland. I Norge kan de ta både 350 och 450 i inträde. Det är ett helt annat tänk där. Standardinträdet i Finland ligger på 250 kronor.

"Känner mig utstirrad"

I oktober väntar ett tiotal spelningar för Fernandoz, mestadels för sittande publik.

– Många band har växlat om till sittande publik. Det är en bra nödlösning som funkat under restriktionerna, men jag tror inte det håller i längden. Jag har hört många som säger att publiken blir så danssugna, de vill upp och röra på sig!

För dig som luttrad yrkesmusiker – hur upplever du skillnaden mellan att spela till dans och inför en sittande publik?

– Jag har alltid haft svårt för sittande publik, jag känner mig utstirrad. Det låter kanske konstigt att höra det från en som har stått på scenen under så många år. Men jag föredrar en dansande publik. Vi får se till att folk går ut och dansar mer så den här kulturen får finnas kvar.

Efter att ha varit van att regelbundet möta en publik under så många år till att plötsligt inte ha en enda spelning – det måste ha varit en omställning?

– Till en början var det tufft. Jag var ju så van att packa väskan, åka i väg med bussen, spela och sedan hem igen. Men det livet var också ett ekorrhjul. Så jag får faktiskt erkänna att en liten del av mig tyckte det var ganska gôtt att få ta en paus. Stanna upp. Ladda batterierna. Det har gett alla oss i bandet en ny energi, vi är jättetaggade att komma igång igen. Vi ser framåt och har piggnat till.

– Tidigare när jag kom hem från en turné orkade jag inte ens lyssna på musik. Det blev som en yrkesskada.

Så på ett sätt har du hittat tillbaka till musiken?

– Det får jag nog säga. Efter den första, mörka tiden, började det klia i fingrarna på mig. Skaparlusten kom tillbaka! Jag började skriva låtar, fick utlopp för musiken i mig. Nu ska det bli väldigt gôtt att få komma ut och spela.

I våras släppte Fernandoz singeln "Soluppgång i Värmland". Nya låtar är på gång, bandet räknar med att släppa en ny singel i oktober.